- Project Runeberg -  Den siste mohikanen /
13

(1932) [MARC] Author: James Fenimore Cooper - Tema: Children's books
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1 kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

på vår vakt”, sade Heyward och grep efter sina pistoler. ”Gå
i förväg, min vän, så kommer jag efter.”

Då de lämnade hålan och stego ut i det fria, kände de alla
en välgörande lättnad vid ombytet från den tunga, instängda
luften till det friska vinddrag, som lyfte sig från vattnets böljor
och virvlar. Nattvinden strök fram över vattnet. Månen hade
gått upp, och dess ljus blänkte på flodens vågor, under det
klippans nedersta del ännu vilade i djup skugga. Allt var lugnt
och med undantag av vattenfallets dån förnams intet ljud.
Förgäves spejade alla runt omkring, för att uppdaga orsaken till de
hemska ljud, som nyss förnummits.

”Här märker man ej något annat än en underbart vacker
natts stillhet och ro”, sade Heyward sakta. ”En sådan scen med
dess lugna ensamhet skulle väcka vår djupaste beundran,
om – –”

”Hör!” avbröt Uncas honom.

Denna uppmaning var överflödig. På nytt ljöd det hemska
tjutet, som hade det stigit upp ur floden.

”Nu vet jag vad det är, som förskräckt oss så!” sade
Heyward, då ljudet dött bort i skogen. ”Det är det förfärliga
skri, som en häst upphäver i dödskampen. Antingen är min
häst redan i rovdjurens klor eller också ser den faran rakt i
ögonen utan att kunna undgå den. Därinne i hålan kunde jag ej
uppfatta det, men härute kan jag icke taga miste.”

Falköga och hans kamrater hörde denna förklaring med en
uppmärksamhet, varmed man erfar något nytt. Indianerna läto
höra ett förvånat ”Hugh”, men Falköga sade:

”Jag förstår mig icke synnerligt på hästar och kan därför
icke motsäga er. Vargarna ströva förmodligen omkring vid
stranden ovanför de stackars djuren, vilka skrika av ångest efter
människohjälp. Uncas, ro över och kasta en brand in bland
odjuren, så att de giva sig i väg!”

Uncas hade knappast gått ned till floden för att efterkomma
denna befallning, då det hördes ett långsträckt tjut vid stranden,
vilket hastigt avlägsnade sig mot skogens inre, som om rovdjuren
gripna av en plötslig förskräckelse, hade lämnat sitt byte i sticket.
Uncas återvände hastigt och de tre skogsborna rådgjorde med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:39:43 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mohikan/0013.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free