Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
strömma tillbaka till hjärtat från de bultande ådrorna. Det var
som om luften runt om var fylld av onda väsen, som gåvo sitt
vilda sinne luft i dessa hemska ljud. Skriket kom ej från ett
enstaka håll, utan fyllde skogarna runtom, luften och grottorna
under vattenfallet. David reste sig under detta helvetiska larm,
hållande sig för bägge öronen.
”Vad är detta för oväsen?” ropade han.
Blixten och knallen från ett dussin bössor på flodens högra
strand följde omedelbart på detta oförsiktiga blottande, och den
stackars sångaren föll medvetslös tillbaka på den klippa, på
vilken han nyss slumrat så lugnt. Mohikanerna besvarade
emellertid käckt fiendernas tjut, som stegrades till triumf vid Gamuts
fall, och avfyrade sina bössor.
Gevärsskotten följde nu hastigt och oavbrutet på varandra,
men å ömse sidor var man allt för försiktig för att blottställa sig
för kulorna.
Duncan, som trodde, att enda räddningen låge i flykten,
lyssnade ängsligt efter Falkögas årslag, men ingenstädes blev en
kanot synlig på den glänsande vattenytan och han började
redan frukta, att jägaren lämnat dem åt sitt öde. Plötsligt
frambröt dock från klippan under honom en eldstrimma och ett vilt
tjut förkunnade, att ett dödens sändebud från Falkögas långa,
aldrig felande bössa hade funnit sitt offer. Denna förlust
föranledde angriparna att draga sig tillbaka och allt blev åter så
stilla, som om skogens lugn aldrig blivit stört. Duncan begagnade
det gynnsamma ögonblicket till att bära Gamut ned i den
smala klyfta, vari systrarna sökt skydd, och kort därpå voro alla
församlade där.
”Den stackarn har nog ändå räddat sin skalp”, sade Falköga
kallblodigt, i det han lät sin hand glida hän över Davids
huvud, ”men det var en dårskap utan like att på det viset
utsätta sig för de rasande vildarnas eld. Det förundrar mig, att
han kom undan med livet.”
”Han är då icke död?” frågade Cora med en röst, vars
bävan förrådde hur uppskakad hon var. ”Kunna vi hjälpa
honom?”
”Icke nu”, svarade Falköga. ”Uncas, bär honom in i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
