Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Nu, Uncas!” ropade Falköga och drog sin långa kniv,
under det att hans spelande ögon tycktes utsända gnistor. ”Tag
den tjutande slyngeln där på kornet, så skola vi nog, få bukt
på de båda andra!”
Uncas följde uppmaningen och det återstod nu endast två
fiender att övervinna. Heyward hade lämnat en av sina pistoler
till Falköga och de ilade nu tillsammans nedför sluttningen mot
fienderna. De avlossade sina pistoler samtidigt, men bägge
sköto miste och Falköga kastade föraktligt det lilla vapnet från
sig.
”Det kunde jag nog tänka”, brummade han förargad. ”Men
kom bara hit, edra röda hundar! Här skolen I finna en
man, som kan sköta eder!”
Knappt hade han yttrat detta, förrän en jättelik indian
angrep honom och i samma ögonblick kom Heyward i handgemäng
med den återstående. Med största behändighet strävade
Falköga och hans motståndare att fånga den lyftade arm, vari
kniven glimmade, och förebygga stöten. Nästan en minut stodo
de så gent emot varandra, stirrande in i varandras ögon och
uppbjudande sina musklers hela kraft, för att vinna seger.
Äntligen vunno den vites starka senor överhand över den mindre
härdade inföddes krafter. Indianens arm böjdes efter hand för
den vite jägarens styrka, som tycktes nästan fördubblas, och i
det Falköga plötsligt rev lös den hand, vari han förde vapnet,
stötte han det skarpa stålet rakt in i hjärtat genom motståndarens
nakna bröst.
Emellertid var Heyward invecklad i en ännu farligare strid.
Hans kavaljersvärja hade brustit vid första anloppet och han
hade därför endast sin kroppsstyrka och behändighet att lita
till. Ehuru han ägde dessa egenskaper i ganska rikt mått gällde
det dock här en strid med en fiende, som i dessa hänseenden ej
gav honom efter. Dess bättre lyckades det snart Duncan att
avväpna sin motståndare, vars kniv föll på klippan vid deras
fötter. Det uppstod nu en fruktansvärd brottningskamp, under
vilken en var av dem ansträngde sig att störta den andre från
den svindlande höjden ned i avgrunden, där vattenfallet
brusade. Vid varje ny ansträngning kommo de närmare mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
