Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
randen, där det gällde den största kraftutveckling. Bägge de
kämpande uppbjödo också all den styrka, varöver de förfogade, och
hade nu tumlat hän mot den yttersta kanten. Heyward kände
indianens tag i sin strupe och läste i hans hemska vilddjursleende
ett glödande hopp att kunna bereda sin fiende ett förskräckligt
öde. Han kände hur hans armar började giva efter för en
oemotståndlig kraft och i ett nu gingo alla dödsskräckens fasor
genom hans själ. I detta fruktansvärda ögonblick, då faran
var som störst, kom plötsligt en mörk hand och en blänkande
kniv mellan honom och hans motståndare. Indianen lät sin hand
sjunka. Blodet strömmade från de sönderskurna musklerna vid
handleden och under det att Heyward av Uncas drogs bort från
avgrunden, under det att hans ögon ännu stirrade på fiendens
vilda förtvivlade anlete, störtade denne plötsligt räddningslöst
ned för branten.
”Göm er!” ropade i detta ögonblick Falköga, som just var
färdig med sin motståndare. ”Tillbaka till gömstället, om livet
är er kärt! Vi äro endast till hälften färdiga med vårt arbete.”
Den unge mohikanen utstötte ett högt triumfrop och ilade
därpå med Heyward upp för branten samt dolde sig på nytt
med honom mellan klipporna och snåren.
Falköga hade icke varnat utan skäl, ty knappt var striden
ändad, då det ljöd ett tjut så fruktansvärt och vilt, att
endast det häftigaste raseri och den starkaste hämndtörst kunde
framkalla det. Snart blixtrade det från gevär runtomkring och
kulorna smattrade mot klipporna, som om angriparna ville
utlösa sin harm över de livlösa stenarna.
Elden besvarades med säkra och väl riktade skott av
Chingachgook, som med orubblig fasthet hållit sin post under
tiden. Då sonens triumfrop nådde faderns öron, svarade han
med ett kort rop, men fortsatte att skjuta med samma påpasslighet.
Så gick en ganska rundlig tid, under vilken bössorna
stundom lät höra sig i enstaka skott, stundom i rullande salvor.
Ehuru klipporna, träden och buskarna buro en massa märken
efter skott, voro dock försvararna så väl betäckta och gingo så
försiktigt till väga, att ingen av dem hittills blivit sårad med
undantag av David.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
