Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mannen i hjärtat, då han såg de unga av förskräckelse darrande
flickorna och deras bleka, av smärta förvridna anletsdrag.
Huronernas hämnd förbereddes på det vanliga fruktansvärda
sättet. Några sökte efter torra grenar för att göra i ordning ett
bål, andra skuro spetsiga träpinnar för att driva dem brinnande
in i fångarnas kroppar, medan åter andra böjde topparna av
två unga träd ned till jorden för att binda Heywards armar
vid desamma och sedan släppa dem för att på detta sätt låta
honom hänga mellan himmel och jord.
Magua var den förste, som började pina dem. Rasande
kastade han sin tomahawk efter den försvarslösa Alice.
Vapnet svängde alldeles förbi Heywards panna, flög genom en
av den förskräckta flickans fladdrande lockar och borrade sig
in i trädstammen, tätt över hennes huvud.
Denna syn bragte Duncan till den häftigaste förtvivlan. Med
en våldsam ansträngning sprängde han sina band och rusade
på en annan vilde, som med ett högt vrålande och bättre sikte
än det Magua tagit, stod i beredskap att göra ett nytt kast.
De fattade tag i varandra, brottades häftigt och föllo så båda
två till marken.
Heyward kunde dock icke få ordentligt tag i sin motståndares
nakna kropp; han lagade därför endast så att han kom över
honom, satte sitt knä på indianens bröst och tryckte ned honom
med jättestyrka. Redan såg dock Duncan vildens kniv blänka
i luften och han såg ingen utväg att kunna hindra det
dödsbringande hugget, då en kula ven förbi hans öron och knallen
av en bössa samtidigt hördes. Han kände sig befriad från det
tag indianen fattat i honom med sin lediga hand och såg det
barska uttrycket i hans ansikte avlösas av en vild, stirrande
blick. Strax därpå låg indianen död på det torra lövet.
Orörliga kvarstodo indianerna på sina platser, liksom
förstenade vid åsynen av det så plötsliga framträdandet av
döden i deras egna led. Men då de sågo hur säkert och dödsbringande
skottet var, ljöd plötsligt från allas mun ropet, ”den
långa bössan!” och ett vilt ångestrop följde därpå. Ett högt,
kraftigt krigsrop från ett busksnår, i vilket de oförsiktiga
huronerna ställt sina vapen, svarade därpå, och nästa ögonblick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
