Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bättre än till att blott sjunga och spela psalmer! Du har nu
varit i tillfälle att se, att ett gott vapen i dessa skogar är
betydligt nyttigare än en flöjt, vilken icke duger till något annat än
att kalla fienderna till den plats, där man vistas."
David Gamut ämnade svara; men Falköga vände sig bort
från honom för att hopsamla de från huronerna erövrade vapnen.
Han betraktade dem omsorgsfullt, häri biträdd av Chingachgook,
vilken till sin stora glädje fann både sin och Uncas
bössa bland bytet. Så väl Heyward som David försågos nu
med vapen, och icke heller ammunition saknades.
Därvid gingo alla, de båda systrarna stödda av major Heyward,
ned för backen, vid vars fot de funno hästarna, som lugnt
avbetade gräset i småskogen. Cora och Alice stego genast upp
på dem och redo efter anvisning av Falköga, en förare som
under de farligaste omständigheter visat sig vara deras trofaste
vän. Vid en källa, icke långt därifrån, gjordes ett uppehåll,
och våra vänner vederkvickte sig här med mat och dryck.
Här sporde Heyward spejaren:
"Hur gick det till, min vän, att vi så snart fingo återse er
och det utan hjälp av soldaterna från Fort Edward?"
"I stället för att spilla tid och krafter med att gå till fortet,
föredrogo vi att bliva liggande kvar vid flodstranden och noga
aktgiva på huronernas rörelser. Av deras segerrop kunde vi
höra, då I bleven tillfångatagna. Senare, då I kommit i land,
förlorade vi er emellertid ur sikte och nödgades krypa som
ormar under buskarna, tills vi åter fingo ögonen på er. Hade
Uncas icke varit, skulle vi kanhända likväl ha tappat spåret av
er. Vi beslöto nämligen att slå in på en väg, som leder genom
urskogen, emedan vi antogo att vildarna tagit denna kosa. Men
då vi vandrat flera mil, utan att finna en enda avbruten gren,
vartill jag rått, blev jag allvarligt bekymrad, synnerligast som
jag märkte, att alla spår, som stodo till att upptäcka, härrörde
från mockasiner."
"Våra fiender hade varit så försiktiga, att de försett oss alla
med sådana", sade Duncan.
"Det var förståndigt gjort och liknar dem, men en så vanlig
list kunde likväl icke narra oss från rätta vägen."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
