Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Vad ha vi då att tacka för vår räddning?"
"Uncas duglighet. Han påstod nämligen alltjämt, att de
hästar, på vilka damerna redo, satte båda hovarna på samma
sida samtidigt till marken, vilket strider mot vad fallet är hos
alla de djur jag känner till, med undantag av björnen. Emellertid
har jag nu övertygat mig om, att dylika hästar finnas, ty jag
har varit i tillfälle att se spåren efter deras hovar på en väglängd
av icke mindre än fem mil."
"Ja, det är en egenhet med dessa djur, vilka importeras från
Narraganstsetbay och äro mycket berömda för sin lätthet och
uthållighet. Andra hästar kunna likväl dresseras att gå på
samma sätt.
"Ja, det må vara med den saken hur det vill, så hade Uncas
genom sin kunskap om hästarnas sätt att gå, sitt bestämda märke
till vägledning, och djurens spår förde oss till en buske med
avbrutna grenar. Den översta kvisten hade blivit böjd uppifrån,
liksom när en dam plockar en blomma, men med alla
de andra såg det ut som om en mans kraftiga hand avbrutit dem.
Därav drog jag den slutsatsen, att det nedriga följet lagt märke
till, att grenen blivit bruten och så brutit även de övriga för att
vi skulle tro, att en råbock anställt denna förödelse. Från detta
ögonblick var det icke svårt för oss att finna rätta vägen, och
resten känner ni till."
Snart manade Falköga åter till uppbrott, och systrarna stego
till häst. Duncan och David togo sina bössor och följde efter
dem. Falköga gick förut, och de båda mohikanerna slutade
tåget.
Den väg Falköga tog, förde tvärs över de slätter, på vilka
de samma morgon voro komna under Maguas ledning. Utan
rast fortsattes färden, tills solen redan sjunkit långt ned bakom
de avlägsna bergen, över vars toppar den spred en gyllene
strålglans. Då först stannade Falköga och i det han pekade på den
klara, blå himlen sade han:
"Se, det är ett tecken för oss människor, att söka den sömn
och vila, varav vi äro i behov. Jag erinrar mig mycket väl att
jag redan förut varit i strid med mingoerna på denna plats och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
