Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den vite mannens fort ligger långt härifrån. Det är på tid, att
vi bryta upp."
De övriga voro redan vakna, och man skulle just börja
marschen, då Falköga vinkade åt dem att vara stilla.
"Mohikanerna spåra fara", sade han; "de tro att fienderna
äro oss i spåren."
"Må Gud bevara oss!" utbrast major Heyward, i det han
grep efter sin bössa.
"Stilla, stilla!" avbröt honom Falköga. "Nu hör jag själv
fotsteg, huru ofullkomlig min hörsel än är i jämförelse med
mohikanernas. Magua har tydligen träffat på en strövkår,
tillhörande Montcalms styrka och nu förfölja de oss. Det skulle
göra mig ont, fortsatte han med en orolig blick på omgivningarna,
i fall jag ännu en gång skulle bli tvingad att utgjuta blod
på denna plats. Men blir det nödvändigt, så måste det ju ske.
Uncas, led in hästarna i blockhuset och följen honom I andra!
Hur gammal och murken byggnaden än är, så erbjuder den
likväl något skydd."
Hans befallning blev genast åtlydd utan någon som helst
invändning, och kort därefter hördes ganska tydligt ljudet av
steg som närmade sig. Snart blandade sig också ljudet av
människostämmor däri, och våra vänner kunde tydligt höra, att de
ankommande talade huronernas språk. Då de anlände till den
plats där hästarna gått genom småskogen, förlorade de spåret
och voro omkring tjugo av dem församlade där och uttalade
högljutt sina meningar och gåvo sina råd.
"De tjuvstrykarna veta huru svaga vi äro", viskade Falköga
till majoren; "annars skulle de icke förspilla tiden med ett
sådant där fruntimmerssnack. Var enda man av det där packet
tyckes ha två tungor, men endast ett ben."
Duncan svarade icke på denna anmärkning av den kallblodige
spionen. Han grep ett fastare tag om sin bössa och sökte
med blicken genomtränga de dunkla omgivningarna. Nu
hördes en vildes kommandoord, och den tystnad som följde härpå
vittnade tydligt om den aktning, vari han måste stå hos de sina.
Av knastrandet i de torra grenarna hördes nogsamt, att vildarna
spredo sig för att uppsöka det förlorade spåret. Till lycka för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
