Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Vidare!" återtog Heyward, då det hotfulla ropet återupprepades
av flera röster.
"Qui va là!" ljöd det åter i närheten.
"Jag", svarade Duncan på franska.
"Dumhuvud! Vem är jag??"
"En vän till Frankrike."
"Det låter dock snarare som om du vore en Frankrikes
fiende. Stanna, annars skjuter jag! Kamrater: fyr!"
Befallningen åtlyddes ögonblickligen, och flera gevär avfyrades
samtidigt. Lyckligtvis kunde det dock icke vara tanke på
att taga sikte, och kulorna foro därför vinande fram utan att
åstadkomma någon skada.
"Låt oss också giva eld!" ropade Falköga. De tro måhända
då, att det är ett utfall från fortet, och antingen fly de
eller invänta förstärkning."
Planen var god nog, men blev utan resultat. Knappast hade
knallen av gevären dött bort, förrän det blev liv och rörelse i
hela lägret, och skott ljödo från alla håll.
"Vi få hela deras armé på halsen" ropade Duncan. "Skynda
bort, kamrat, så vitt ert eget och våra liv äro eder kära!"
Falköga ämnade följa denna uppmaning, men i förvirringen
hade han ändrat ställning och visste nu icke vilken riktning han
skulle taga. Han märkte till sin förfäran att ej en vindpust
förnams. Just då märkte Uncas furan, mot vilken kanonkulan
fallit ned och gjorde Falköga uppmärksam därpå.
"Låt mig se!" sade denne, varpå han ett ögonblick granskade
trädet samt fortsatte sedan skyndsamt den avbrutna marschen.
Skrik och eder ljödo oavbrutet efter dem från alla håll.
Plötsligt upplystes omgivningarna av ett starkt eldsken, dimman
lättade, kanonskott dånade och alla bergens eko återgav deras
tordönsliknande brak.
"Det kommer från fortet", sade Falköga, "och vi äro dumma
nog att återvända in i skogen i stället för att nalkas den plats,
där våra vänner befinna sig. Vänster om!"
Misstaget blev genast rättat. Många voro dock de, som förföljde
dem, och varje ögonblick hotades de av fångenskap, om
icke av död och undergång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
