Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av honom så tappert försvarade posten med fanor, vapen och
förråd.
Morgonen för avmarschen kom. Den franska hären stod
under vapen framför fortet. Dess sablar och gevär glänste mot
solen, under det att engelsmännen med mörka miner kastade sina
oladdade gevär på axeln och långsamt satte sig i rörelse för att
marschera längs vägen, som förde mitt igenom den amerikanska
urskogen, till Fort Edvard. General Munro gick nedslagen i
spetsen för sina trupper. Sina döttrar hade han anförtrott i
David Gamuts vård, då Värken han eller major Heyward ville
på denna bedrövliga dag försumma sina militära plikter.
"Låtom oss gå!" sade Cora, då den engelska kolonnen redan
satt sig i rörelse. "William Henry är ej längre någon passande
uppehållsort för en engelsk officers barn."
Alice hängde sig fast vid sin systers arm och ledsagade av
Gamut lämnade de fortet, omgivna av en mängd kvinnor och
barn. För att ej upptaga platsen för de sjuka och sårade
soldaterna på de fåtaliga vagnarna, gingo de till fots.
Då den förvirrade, ängsliga skaran lämnade de skyddande
vallarna och kom ut på den öppna slätten, utbredde sig hela det
krigiska skådespelet för deras blickar. Till höger och i
bakgrunden stodo fransmännen. Engelsmännen, tretusen man starka,
marscherade långsamt bort emot skogen, vid vars rand det
svävade en mörk sky av indianer, vilka aktgåvo på deras marsch
som glupska rovfåglar. Några hade till och med trängt sig in
i de övervunnas kolonner och tågade med dem med mörka och
hotande miner som uppmärksamma ehuru ännu overksamma
iakttagare.
Engelsmännens förtrupp, som fördes av Heyward, hade redan
nått skogen och försvann efter hand i dess skugga, då ett
högröstat gräl fäste Coras uppmärksamhet på en flock i dess
sista led. En soldat hade trätt ut ur detsamma och måste genast
böta för sitt brott mot disciplinen därigenom att man försökte
beröva honom hans tillhörigheter. Han slog omkring sig och från
båda sidor blandade man sig i striden, antingen för att hindra
plundringen eller för att understödja densamma. Rösterna blevo
allt mera högljudda och förbittrade och liksom genom ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
