Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Emellertid var blodbadet på slätten ej ännu förbi. Åt alla
sidor flydde de övervunna undan sina obarmhärtiga förföljare,
under det att de franska trupperna blevo stående orörliga, vilket
för evigt fläckat deras anförare, Montcalms rykte. Bödelsvärdet
vilade ej, förrän de vildas rovlystnad blev starkare än
deras blodtörst. Då först förstummades efter hand de sårades
jämmer och mördarnas vilda tjut, som byttes i höga genomträngande
triumfrop.
Tredje dagen efter blodbadet vid William Henry led mot
sitt slut, då fem män visade sig å den skogsstig, som för till
Hudson, och långsamt skredo fram mot de raserade fästningsverken.
Det var Falköga, hans två indianska vänner, general
Munro och major Heyward. Med mörka blickar sågo de på de
rykande ruinerna av det till härjande av elden överlämnade
fortet och på de lemlästade lik, som lågo strödda över slätten
utan att hava blivit begravna. De sökte tyst efter liken av Cora
och Alice, ty den olycklige fadern kunde ej antaga annat än
att de båda blivit mördade.
Då Uncas, som gick i spetsen, hade uppnått slättens mitt,
utstötte han ett lätt rop, som strax förde de andra till hans sida.
Den unge krigaren stod framför en hög av mördade kvinnor,
kastade över och om varandra. Munro och Heyward sökte strax
däri efter spår av de saknade, men kunde ej finna det minsta,
som bekräftade deras bekymrade förväntningar. Tysta och
tankfulla betraktade de högen av döda, tills Falköga äntligen
bröt tystnaden.
"Mer än en ryslig valplats har jag sett, men aldrig en sådan
som denne", sade han. Jag vill icke påstå, att jag törstar efter
hämnd, men så mycket säger jag, att kommer det en av dessa
fransmän inom skottvidd, så känner jag en bössa, som gör sin
plikt, så länge flintan giver gnistor och krutet är eldfängt. Vad
säger du, Chingachgook?"
En glimt av hämndtörst gled över mohikanens mörka ansikte
och han drog till hälften sin kniv ur skidan. Därpå vände han
sig bort och hans ansikte blev så lugnt, som om varje
sinnesrörelse vore honom främmande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
