Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
liknade en liten sjö. Hundratals små boningshus lågo vid sjöns
strand, ja, till och med alldeles ute i vattnet, liksom om detta
hade översvämmat stränderna. De egendomliga runda taken
på husen voro lagda med större omsorg, än infödingarna i
allmänhet använda på sina hus, och den lilla byn syntes i sin helhet
vara byggd med stor skicklighet, för att icke säga konstnärlighet.
Stället såg ut att vara fullkomligt öde och övergivet, men
snart tyckte Heyward dock, att han upptäckte flera gestalter,
vilka, krypande på alla fyra, släpade något tungt, måhända ett
fruktansvärt krigsredskap, efter sig. Just i detta ögonblick
tittade flera svarta huvuden fram ur boningarna, och platsen
tycktes hastigt befolkad av väsen, som hastigt ilade från den
ena hyddan till den andra, utan att Duncan i ringaste mån
kunde förstå deras avsikter och sinnelag.
Orolig över dessa misstänkta och oförklarliga rörelser, stod
han just i begrepp att giva den överenskomna signalen, då ett
prassel i buskarna bakom honom, drog hans blickar åt andra
sidan. Han rusade instinktmässigt några steg tillbaka, då han
några hundra fot från sig såg en främmande indian. Han bemannade
sig dock och blev, i stället för att göra larm, stående
lugn och orörlig, en uppmärksam iakttagare av den ankommande.
Ett ögonblicks lugn eftertanke förvissade Duncan om, att
han ännu ej blivit upptäckt. Indianen tycktes, liksom han själv,
upptagen med betraktande av byns låga hyddor och bebyggare.
Hans anletsdrag voro så tjockt belagda med färg, att de icke
tydligt kunde skönjas; dock tycktes de uttrycka mera tungsinthet
än vildhet. Hans huvud var, som vanligt, rakat alldeles
upp till hjässan, från vilket ett par falkfjädrar fladdrade. En
söndrig kappa av kalikå samt en smutsig skjorta betäckte endast
nödtorftigt han kropp; hans ben voro nakna och svårt sårade
av törnen, men på fötterna bar han ett par mockasiner av gott
hjortskinn. Indianens hela utseende vittnade om ett gränslöst
armod.
Ännu var Duncan upptagen med att nyfiket betrakta honom,
då Falköga, listigt och försiktigt smög sig bort till honom.
"Vi äro i närheten av ett läger; man ser det där nere",
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
