Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3 kapitlet - 4 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Betagen av den största förvåning ville Falköga saga
något, men Duncan avbröt honom i det han lugnt yttrade:
"Ni har medel varigenom ni kan förkläda mig och göra
mig oigenkännlig. Måla mig, gör med mig vad I viljen, men
låt mig också ha min vilja!"
Det var måhända något i major Heywards förslag, som
tilltalade Falkögas egen käcka karaktär. I stället för att längre
motsätta sig hans önskan, erbjöd han till och med sin
medverkan vid det förtvivlade äventyret.
"Nå, så låt gå då, major", sade han med ett vänligt leende.
Chingachgook äger många färger och förstår förträffligt att
begagna dem. Sätt er där på trädstammen, så kan ni vara viss
om, att han på ett ögonblick skall förvandla er till en narr."
Duncan slog sig genast ned, och Chingachgook började sitt
arbete. Med färdighet och snabbhet tecknade han de underligaste
och mest fantastiska streck i majorens ansikte, streck,
vilka vildarna beteckna som uttryck för ett muntert och
skämtsamt sinnelag. Varje drag, som möjligen skulle ha kunnat tyda
på något krigiskt, undveks omsorgsfullt, med få ord: soldaten
blev helt och hållet omskapad till en narr. Dylika maskeringar
voro icke ovanliga bland indianerna, och då Duncan talade
franska med stor färdighet kunde han lätt utgiva sig som en av
gycklarna från Ticonderoga, vilka vid denna tid svärmade runt
omkring bland de allierade och vänskapligt sinnade stammarna.
Sedan målningen var färdig tog Heyward avsked av sina
kamrater och fick av Falköga mången god lärdom med på
vägen. Duncan anbefallde Munro i sin väns omsorg, besvarade
dennes kraftiga handtryckning och gav slutligen David tecken
att bryta upp. Falköga betraktade några ögonblick den
högsinnade, tappre unge mannen med oförtydbar beundran.
Därpå skakade han betänksamt sitt huvud, vände sig om och
begav sig i sällskap med sina följeslagare in i skogen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
