- Project Runeberg -  Den siste mohikanen /
84

(1932) [MARC] Author: James Fenimore Cooper - Tema: Children's books
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4 kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

litet i stånd att vara honom till hjälp i nöden, började han först
inse svårigheterna i sin ställning. Den nu inträdda skymningen
gjorde ytterligare sitt till att öka hans förstämning och han
kunde icke utan en viss ångest tänka på den ojämna kamp, i
vilken han tämligen besinningslöst kastat sig. Tanken på Alice
ingav honom dock ny kraft och han uppmanade till och med
David att gå fortare.

Sedan de nästan beskrivit en halvcirkel omkring dammen,
gingo de upp för en liten backe, som höjde sig upp från dälden,
och kommo efter en halv timmes marsch ånyo till en öppen plats,
likaledes åstadkommen av bävrarna. Innan Duncan trädde ut
ur skogen, dröjde han ett ögonblick, liksom hade han velat samla
alla sina krafter till det dristiga företaget, ty han förstod allt
för väl att han skulle bli i behov av hela sin styrka. På den
Öppna platsens andra sida, just där bäcken åstadkom ett mindre
vattenfall, upptäckte han omkring ett femtiotal hyddor, hastigt
uppförda av obarkade trädstammar, grenar och jord. I den
dämpade belysningen såg han en del skepnader, vilka reste sig
upp ur det höga gräset utanför hyddorna för att dock genast
därpå åter försvinna, liksom om jorden uppslukat dem. De
liknade snarare spöken än varelser av kött och blod, och först då
han kom närmare, märkte Heyward att det var lekande barn
från indianlägret. De voro så upptagna av sin sysselsättning,
att de märkte David och Duncan först när dessa befunno sig
mitt ibland dem. Men då uppgav den lilla skaran ett gällt skri
och skingrade sig som agnar för vinden. De små vildarnas
nakna, bruna kroppar försvunno så fort i det höga gräset på
ömse sidor om vägen, att Duncan icke skulle ha märkt deras
närvaro, om icke de glänsande svarta, livliga ögonen röjt att
de icke försvunnit längre än att de kunde giva akt på de
ankommande.

Barnens skrik lockade ett dussintal krigare till dörren av den
närmast belägna hyddan, där de kvarstannade med mörka,
allvarliga miner och med största värdighet inväntande sin gästs
ankomst. David gick före med fasta steg, liksom om han
ämnat skjuta en var till sidan, som kom i hans väg och inträdde
så i den förut omnämnda hyddan, vilken var den största i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:23:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/mohikan/0084.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free