Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förbi Duncan och stod i nästa ögonblick stilla invid en liten
målad stolpe, alldeles vid ingången till huvudbyggnaden.
Genast lämnade Duncan sin plats och följde med hopen,
vilken med förargade miner drog sig tillbaka till hyddorna,
liksom en blodtörstig skara, som blivit bedragen i sin förhoppning
att få åskåda en avrättning. Hans nyfikenhet bragte honom att
närma sig fången. Han märkte huru han med den ena armen
höll om den beskyddande stolpen. Han andades djupt och
tungt efter den förtvivlade ansträngningen, men var i övrigt allt
för stolt att visa något tecken till lidande. Han var nu, i
enlighet med ett bruk som under alla omständigheter samvetsgrant
hölls, i skydd tills stammen hunnit fatta sitt beslut över hans
slutliga öde. Resultatet av denna rådplägning var dock lätt att
förutse.
Huronspråket innehöll ej ett enda skällsord, som de i sina
förhoppningar om ett blodigt skådespel bedragna
huronkvinnorna icke begagnade gent emot fången. De hånade hans
ansträngningar, i det de sade att hans fötter voro bättre än hans
händer och att han borde ha vingar, så att han skulle slippa
känna såväl kniv som tomahawk. Fången besvarade dock icke
detta hån med ett enda ord, utan nöjde sig med att betrakta
mängden med ett värdigt, men hånfullt leende. Detta lugn
förbittrade kvinnorna ännu mera, och deras ord övergingo snart
till ett fruktansvärt oväsen, men icke ens detta tycktes göra något
synnerligt intryck på ynglingen. Denna likgiltighet började
slutligen förarga även de övriga åskådarna, och en yngling, som
nyss kommit ur gossåren, svängde sin tomahawk framför fången
och sökte genom ett högröstat, skrävlande tal förstärka
kvinnornas hån. Den unge mannen vände nu sitt ansikte mot den
narraktige ynglingen och såg på honom med en blick, som uttryckte
det djupaste förakt. Ögonblicket därpå återtog han dock lugnt
sin förra ställning, men detta korta ögonblick var nog för
Duncan att igenkänna fången och med honom växla en blick
av hemligt förstånd. Det var – Uncas.
Förskräckt vek Duncan tillbaka, men i detta ögonblick
trängde en krigare fram genom den församlade mängden, grep Uncas
i armen och förde honom bort till rådet. Alla hövdingar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
