Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bergshöjd, som reste sig över indianbyn. Barnen lekte vid dess fot
och den dristigaste av gossarna hade kastat en brand in i en
rishög, som hittills undgått att antändas. Skenet därifrån lyste
hövdingen och Duncan på deras väg. Det föll på den ljusa
bergväggen och gjorde det därigenom möjligt att se en mörk,
mystisk skepnad, som oväntat steg upp som ur jorden.
Indianen studsade och visste icke rätt, om han skulle gå
vidare. En svart, oformlig massa, som i början hade legat stilla,
rörde sig nu på ett för Duncan oförklarligt sätt. Äntligen fann
han av den ständiga vaggande rörelse, vari djurets framkropp
– ty ett djur var det – befann sig, att det måste vara en
björn. Ehuru den brummade argt och man då och då kunde
se dess ögon glöda, visade den sig dock ej fientligt sinnad.
Huronen tycktes åtminstone säker på det vilda djurets fredsamhet
och fortsatte efter ett ögonblicks betänkande på den inslagna
vägen.
Duncan visste, att björnen ofta fanns som husdjur bland
indianerna och följde därför sin ledsagare i tron, att han hade
en sådan tam björn, tillhörig stammen, framför sig. Huronen
gick förbi utan att se på den, men Heyward kunde ej låta bli
att kasta en blick bakom sig och höll sig redo för att möta ett
eventuellt angrepp. Hans ängslan förminskades ingalunda
därav, att björnen kom lufsande efter dem, allt närmare in på
hälarna. Han skulle just underrätta sin ledsagare därom då denne
i samma ögonblick öppnade en dörr och trädde in i en håla i
berget.
Belåten att slippa undan, följde Duncan raskt efter och
försökte att stänga dörren efter sig, men den blev åter riven upp
av björnen, vars ludna kropp ögonblicket därpå visade sig i
ingången. De befunno sig i en lång och smal klippkorridor, vari
det var omöjligt att vända, utan att stöta på djuret. I denna
belägenhet tog Duncan sitt parti och ilade framåt så nära sin
vägvisare som möjligt, under det att björnen brummande
vacklade efter dem och ett par gånger till och med nedlade sina
ofantliga ramar på Heywards axlar, som om den ville hindra
honom att gå vidare.
Hur länge Heywards självbehärskning skulle bestått detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
