Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
prov är vanskligt att säga, men han befriades lyckligtvis snart
från gångens mörker. Ett matt ljussken glänste honom till
mötes och om några ögonblick kom han fram i ljuskretsen.
Hela klippans rymliga inre var inrett till åtskilliga rum, skilda
från varandra genom väggar av stenar, kvistar och bark. Ljuset
kom från öppningar i taket och om natten trädde facklor och
eldar i solens ställe. Till detta gömställe, varest indianerna
förvarade sina dyrbaraste skatter, hade man också fört den sjuka
kvinnan i tron, att hennes plågoande skulle hava svårare att
tränga genom klippväggarna än genom hyddornas lövtak.
Duncan närmade sig den sjukas läger och fann här mitt
ibland de kvinnor, som omgåvo detsamma, sin förgäves
efterforskade vän David.
Strax vid första ögonkastet såg Duncan, att läkarehjälp intet
kunde uträtta hos patienten och detta var honom ej okärt, enär
han nu kunde utan samvetsbetänkligheter spela läkare. Han
ämnade just börja härmed, då han avbröts av Gamut, som
uppstämde en högtidlig sång. Indianerna, vilka ansågo David
vara förryckt, läto honom ostörd sjunga sin psalm till slut, men
Duncan kände sitt hjärta bäva, då han hörde den sista strofen
upprepas av en stämma, så dov som om den komme ur en grav.
Han såg sig om och upptäckte björnen i en mörk vrå, där den
vaggade fram och tillbaka och utstötte ej blott ljud utan även
ord, som hade en avlägsen likhet med Gamuts sång. Detta
underbara eko hade en överväldigande verkan på David. Han
spärrade förvånad upp ögonen och hans röst förstummades.
Full av ångest utropade han: "Hon väntar på er. Hon är i
eder närhet!" och sprang därpå ut ur hålan.
Den indianske hövdingen förblev fullkomligt lugn under dessa
sällsamma händelser. Allvarligt vinkade han till kvinnorna, att
de skulle gå sin väg samt vände sig därpå till Duncan, pekade
på kvinnan, som låg i ett dvallikt tillstånd och sade:
"Må min broder nu visa sin konst!"
Heyward beredde sig strax att börja sin besvärjelser för
att icke genom något dröjsmål väcka misstankar. Han gjorde
några underliga handrörelser och mumlade ett slags besvärjelse,
men avbröts av björnens brummande. Tre gånger började han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
