Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på nytt och tre gånger lade sig björnen ned i hålans mitt,
utstötande allt mera rasande och hotande ljud.
"Läkarna vilja helst vara ensamma, så att jag går", sade
Huronen. "Gör ditt bästa för den sjuka, min vän; hon är hustru
till en av vår stams yppersta krigare. Var lugn!" sade han,
vänd till den vredgade björnen. "Nu går jag!"
Hövdingen försvann och Duncan var ensam med det farliga
vilda djuret hos den hjälplösa sjuka. Björnen lyssnade och såg
uppmärksamt efter den bortgående indianen. Då ljudet av hans
steg ej längre kunde höras, vacklade han bort till Duncan och
satte sig på bakbenen framför honom. Duncan väntade ett
angrepp och såg sig ängsligt om efter ett vapen, varmed han kunde
värja sig mot det starka djurets tänder och klor. Men plötsligt
tycktes björnen hava ändrat sinnelag. I stället för att brumma
och visa andra tecken till dåligt lynne, skakade den sin ludna
päls och strök sig med sina klumpiga ramar om nosen. Och
plötsligt föll det barska huvudet åt sidan och i dess ställe visade
sig – Falkögas präktiga käcka ansikte och den hurtige
jägaren utbrast i ett hjärtligt, men som vanligt tyst skratt.
"Stilla!" viskade han till Heyward och lade sin breda hand
över hans mun. De röda hundarna äro ännu i närheten och ett
enda misstänkt ljud skulle skaffa dem på halsen på oss.
"Men varför har ni klätt ut er på det viset?" frågade Heyward
sakta. Varför har ni vågat er på ett så förtvivlat äventyr?"
"Det är mycket lätt att förklara", svarade Falköga. Då vi
skildes, lämnade jag sagamoren och Munro i en gammal bäverby,
där de äro fullkomligt säkra för huronerna och därifrån
gick jag med Uncas mot Sköldpaddorans läger. Har ni sett
ynglingen?"
"Ja, dess värre! Han är fången och skall dö i morgon vid
soluppgången."
"Icke så länge jag är i livet", sade Falköga bestämt. För
hans skull är jag här, ty det skulle vara skam att lämna en
sådan ung man i huronernas händer. Men vidare! Uncas och jag
stötte på en flock av dessa huroner, och den unge mannen var
allt för häftig för att vara en hövding. Men han har varmt blod
och jag vill icke tadla honom därför. Slutet blev emellertid att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
