Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Blekansiktena fånga de skygga bävrarna, men Magua vet
huru man skall fånga yengeeserna (engelsmännen).
"Huron!" ropade Heyward uppbragt och glömde i sin vrede,
att han satte två liv på spel. "Gör ditt värsta! Jag föraktar dig
och din hämnd."
Magua log hånfullt. "Kommer den vite mannen att tala så
även på tortyrplatsen?" frågade han.
"Där liksom här!" ropade Heyward. "I din stams närvaro
liksom inför dig ensam!"
"Välan! – Magua skall hämta sina unga krigare hit!"
Med dessa ord vände Magua sig om och stod i begrepp att
gå sin väg genom den dörr Duncan begagnat, då han plötsligt
avskräcktes därifrån genom ett bistert brummande. Björnen
visade sig upprätt i dörren och satte sig därpå framför denna,
vaggande fram och tillbaka med den naturligaste klumpighet.
Magua kastade en skarp blick på den, som om han ville göra
sig förvissad om djurets egentliga natur och då han såg, att det
var trollkarlens välbekanta björnhud, ville han utan vidare gå
förbi honom. Björnen spärrade emellertid åter vägen och ett
högre och mera hotande brummande bragte honom att åter
stanna. Han tycktes dock ej längre vilja låta uppehålla sig av
dessa narrstreck, utan tog ett par bestämda steg framåt. Björnen
drog sig tillbaka till ingången, där den reste sig på
bakbenen och slog omkring sig i luften med frambenen som en
verklig björn.
"Narr!" ropade huronen förargad. "Gå och lek med kvinnor
och barn, men låt kloka män vara i fred.
För sista gången ville han tränga sig förbi, men nu utsträckte
björnen sina framben och slingrade dem fast om Maguas armar
och bröst samt tryckte honom så fast intill sig, att han knappast
kunde andas. I samma ögonblick ilade Duncan fram och
surrade en rem av djurskinn, vilken låg på marken, så fast och så
många gånger om hövdingens armar, ben och fötter att han ej
kunde röra sig. Då han var fullständigt fängslad, släppte
Falköga honom, och Duncan lade den hjälplöse fången ned på
ryggen.
Under hela denna brottningskamp hade Magua ej låtit höra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
