Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Ja, då skall du också snart i huronen lära känna en falsk
sångfågel!", svarade Duncan, i det han sökte efterlikna
infödingarnas bildrika språk.
"Det är gott", sade hövdingen och vände sig till Magua. "Min
broder, våra öron äro öppna. Tala!"
Efter att sålunda ha blivit uppmanad att angiva ändamålet
med sitt besök, trädde huronen fram och lät sina blickar
långsamt överfara församlingen. Han kastade på Falköga en
fientlig blick, i vilken det dock samtidigt framlyste en viss aktning.
På Duncan fäste han sina ögon med ett omisskännligt uttryck
av den största hatfullhet. Slutligen höjde han sin röst och sade:
"Då den store anden skapade människorna gav han dem
olika färg och varje färg gav han sin särskilda bestämmelse.
Några äro svartare än den makliga björnen, och dem dömde
han till ständigt arbete. Andra skapade han med bleka
ansikten, och dem befallde han bli krämare, hundar mot sina
kvinnor och vargar mot sina slavar. Han gav dem tungor så
falska som vildkattens och skänkte dem kaninhjärtan. Svinets
klokhet erhöllo de, icke rävens list, men deras armar gjorde
han längre än dovhjortens ben. Med sina tungor söka de fylla
indianernas öron, deras fega sinnen bringa dem till att värva
andra krigare för att kämpa för dem; deras slughet har lärt
dem att rota i jorden och tillägna sig dess skatter, och deras
armar omfatta hela landet från havet till de stora sjöarnas
stränder. Den store anden skänkte dem tillräckligt, men de sträva
ständigt efter att få mera. Sådana äro blekansiktena.
Den store anden skapade dock även andra, vilka han skänkte
en hud, mera strålande och röd än solen. Han skapade dem
till sitt eget beläte. Han skänkte dem detta land, sådant som
det framgick ur hans egen hand, med skogar och vilt i mängd.
Deras frukter mognade i regn och solsken, vinden gav dem
svalka om sommaren och om vintern höllo de pälsklädda
djurens hudar dem varma. När de kämpade, så kämpade de
endast för att visa sig som män. De voro tappra, rättvisa och
lyckliga. Några av sina röda barn hänvisade den store anden
till snöslätterna bland björnarna; andra placerades i söder på
de stora villebrådsmarkerna, åter andra vid de stora sjöarnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
