Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dömd att brännas, men att han dessförinnan skulle utstå alla
tortyrens kval. Genast öppnade sig den slutna kretsen och
jublande fröjderop blandade sig i det oväsen och tumult som
åstadkoms med förberedelserna till det väntade skådespelet.
Heyward slet med vansinnig ansträngning på sina bojor, Cora
kastade sig ned för Tamenunds fötter och anropade honom
om nåd, och till och med Falköga började blicka sig omkring
med ett eget uttryck av ångest.
Endast Uncas själv förhöll sig under dessa förberedelser till
avgörandet av hans eget öde, glad och sorglös, och då bödlarna
kommo för att hämta honom, inväntade han dem med ståndaktig
hållning. En av dem, den vildaste och barskaste av dem
alla, fattade tag i hans jaktdräkt och rev den med ett enda
ryck av hans kropp. Därpå störtade han med vanvettigt jubel
löst på sitt offer för att föra det till pålen, där Uncas skulle
pinas. Men i det ögonblick, då vilden syntes ha fullkomligt
frigjort sig från alla mänskliga känslor, stannade han plötsligt,
liksom om en övernaturlig makt inskridit till förmån för Uncas.
Hans ögon tycktes nästan träda ut ur hans ansikte, hans mun
öppnade sig, och hela hans varelse var som förstenad av
överraskning. Långsamt och tvekande lyfte han sin hand och
pekade på fångens bröst. De övriga vildarna samlade sig
omkring honom, och allas ögon voro fastade på bilden av en liten
sköldpadda, vilken var tatuerad på Uncas’ bröst med lysande
blå färg.
Med ett småleende njöt Uncas sin triumf. Därpå visade han
med en stolt rörelse folket ifrån sig, trädde med en konungs
värdighet fram för skaran och yttrade med hög röst, vilken
tydligt hördes över alla de uttryck av beundran, som från alla
håll uttalades:
"Krigare av lenni-lennapernas stam! Min släkt är äldst på
jorden. Eder svaga stam står på min mark. Vilket bål delawarerna
än måtte tända, skulle det icke kunna uppbränna mina
fäders barn. Blodet från mitt bröst skulle utsläcka elden. Min
släkt är folkens egentliga ursprung."
"Vem är du?" frågade Tamenund och reste sig med anledning
av de gripande ord som nått hans öron.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
