Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
befunno sig till höger om honom, där de kunde höra honom, under
det de vidmakthöllo en livlig, men overksam eld.
"Ni är ännu ung, major!" sade han, trött stödjande sig mot
sin Killdeer, "och det kan ännu en gång komma på er lott att
föra trupper i elden mot mingoerna. Här kan ni i dag lära vari
striden med en indian består: En snabb hand, ett skarpt öga
och god betäckning. Vad skulle ni göra i detta ögonblick, om
ni hade ett kompani soldater här?"
"Jag skulle låta dem rycka fram med fälld bajonett."
"Ja, det kunde nog gå, men det skulle kosta många människoliv."
"Låtom oss tala härom en annan gång. Skola vi ej angripa?"
"Jo, men det kostar skalper. Dock, skola vi vara Uncas till
någon nytta, får det ej hjälpas."
Med dessa ord vände han sig hastigt och bestämt till sidan
och tillropade indianerna några ord på deras eget språk. De
besvarades med ett samfällt rop och på ett givet tecken sprungo
plötsligen alla fram från sin betäckning. Detta förvirrade
huronerna och föranledde en hastig, men just därför overksam
eldgivning. Utan att spilla ett ögonblick ilade delawarerna i språng
hän mot skogen. Falköga sprang i spetsen, svingande sin
fruktansvärda bössa och uppmuntrade kamraterna genom sitt
exempel. Några av de äldre huronerna hade emellertid ej låtit
överraska sig och sände nu angriparna en dödande salva. Falkögas
fruktan, att det skulle kosta skalper, gick i fullbordan, ty tre
av delawarerna stupade. Angriparna läto dock ej förbluffa sig
utan bröto med panterns raseri in i huronernas betäckning och
gjorde genom sin glödande stridslust allt motstånd omöjligt.
Endast ett ögonblick varade striden man mot man. De angripna
drogo sig tillbaka och fattade fast fot vid buskskogens motsatta
gräns, där de redde sig till hårdnackat försvar.
I detta avgörande ögonblick, då utgången åter var oviss,
hördes bösskott i huronernas rygg. En kula kom visslande från
taågra bäverhyddor, som befunno sig i den öppna platsens
bakgrund och strax därpå hördes ett vilt förfärande stridsrop.
"Det är sagamorens röst!" ropade Falköga jublande och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
