- Project Runeberg -  Den siste mohikanen /
152

(1932) [MARC] Author: James Fenimore Cooper - Tema: Children's books
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6 kapitlet - 7 kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Utstötande ett hest skratt, gjorde han ett förtvivlat språng,
men nådde icke sitt mål. Han föll och i fallet sökte han klamra
sig fast i en törnbuske som växte tätt invid avgrundens rand.
Falköga såg ut som ett vilt djur, vilket gör sig i ordning till
språng, och hela hans varelse skakade så av iver, att mynningen
av hans bössa rördes fram och tillbaka, liksom ett blad som
sättes i rörelse av vinden. Utan att uttömma sina krafter genom
fruktlösa ansträngningar gled Magua långsamt ned, tills han
nådde ett utstående klipputsprång, på vilket hans fötter kunde
vila. Nu samlade han alla sina krafter till ett räddningsförsök,
vilket också så tillvida lyckades, att han verkligen med sina
knän kom upp på avgrundens rand.

I det ögonblick, som huronens kropp dragits helt samman för
att komma upp ur klyftan, lade Falköga bössan till kinden, och
klipporna runt omkring kunde ej vara okänsligare än jägaren
i detta ögonblick var, då han sände gevärets laddning mot
fienden. Skottet knallade; huronens armar släppte sitt tag, och
hans kropp föll tillbaka, medan hans knän blevo kvarliggande
i sin förutvarande ställning. Kastande en oförsonlig blick på
Falköga, skakade han handen mot honom med vredgat trots.
Men därvid förlorade han sitt sista fäste. Efter ett ögonblick
såg man den mörka gestalten störta på huvudet ned i avgrunden
och försvinna, ett dödens säkra byte.

7 KAPITLET.



Morgonen därpå steg solen upp över ett folk i sorg. Stridens
tummel var förbi. Delawarernas gamla hat hade blivit
rikligt mättat med blod. Tung och mörk hängde himlen över
den plats, där huronerna haft sitt lager, och hundratals korpar,
vilka skrikande svävade över de stora skogarna, kunde tjäna
som hemska men säkra vägvisare till skådeplatsen for stridenr
Varje öga måste i dessa tecken hava funnit omisskännliga spår
av den fullbordade hämnden, och likväl såg den uppgående
solen lennapernas barn försänkta i den djupaste sorg. Inga
jubelrop, ingen triumf sång, inga storståtliga ceremonier till segerns
firande! De sista krigarna hade helt nyligen återvänt från

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:23:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/mohikan/0152.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free