Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flickorna förut för Cora. Andra följde efter honom, tills de flesta av
de förnämsta krigarna bragt den hädangångne sina lovoffer.
Då de slutat, inträdde åter den förra stillheten.
Kort därefter hördes dock djupa toner, vilka ljödo som en
avlägsen, dämpad musik. Den var kraftig nog för att höras, men
likväl så otydlig, att man icke kunde förstå varken varifrån
den kom eller vad den skulle betyda. Högre och högre ljöd den
dock, tills den klingade som långdragna, ofta återupprepade
utrop och till slut tydligt formade sig till ord. Chingachgooks
läppar hade öppnat sig, och man kunde nu se, att det var faderns
sorgekväde över sonen, man förut otydligt hört. Ehuru intet öga
vände sig emot honom, och man icke kunde spåra det ringaste
tecken till nyfikenhet eller otålighet, märktes det dock tydligt
på det sätt, varpå de församlade upplyfte sina huvud, att de
lyssnade till sången med den mest spända uppmärksamhet. Men de
lyssnade förgäves. Sången blev visserligen ett ögonblick så hög,
att den kunde höras, men genast därpå åter så svag och
darrande, att endast ett och annat ljud kunde förnimmas och till
slut dog den bort, liksom buren av en flyktig, svag vindpust.
Sagamorens läppar slöto sig åter, och han blev tyst sittande
stilla; med sin stela blick och fullkomligt orörliga gestalt
liknade han ett väsen, som den allsmäktige visserligen begåvat
med ett mänsldigt yttre, utan att samtidigt förläna det en
människas ande och rörelseförmåga. Delawarerna, som härav
förstodo, att Chingachgook ännu icke var mäktig att behärska
sina känslor, upphörde med medfödd takt att hålla sin
uppmärksamhet riktad på honom och fäste nu alla sina tankar på
Coras begravning.
På en vink av de äldre hövdingarna, lyfte flickorna upp
båren och begåvo sig långsamt och med avmätta steg bort med
densamma. Gamut, som uppmärksamt iakttagit allt, böjde sig
ned över den gamle, förkrossade fadern och sade:
"De gå nu bort med er dotters lik; skola vi icke följa dem?"
Munro for upp och kastade en hastig, sorgsen blick omkring
sig. Därpå reste han sig upp och följde liktåget med en soldats
hållning, men med hjärtat djupt sargat av en faders smärta vid
dotterns bår. Hans vänner slöto sig bedrövade till följet, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
