Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
avlidnas fader, och även general Munro tycktes förstå, att han
nu borde bemanna sig till en ansträngning, månhända den största
och svåraste, vartill den mänskliga naturen är mäktig. Han
blottade sitt grå huvud och såg med våldsamt tillkämpad
fattning på den kringstående mängden, som omgav honom. Därpå
gav han Falköga ett tecken och sade till honom:
"Falköga! Säg till dessa goda, kärleksfulla flickor, att en
svag åldring med av sorg krossat hjärta tackar dem. Säg dem,
att Gud skall minnas deras kärleksfulla handlingar och att den
tid icke är långt borta, då vi alla, utan skillnad i rang eller
hudfärg skola träda fram för hans himmelska tron."
Falköga lyssnade uppmärksamt till hans ord, men skakade
på huvudet, som om han tvivlat på lämpligheten av ett sådant
tal.
"Att meddela dem detta, skulle vara detsamma som om jag
sade, att det icke faller snö på vintern, eller att solen vänner
mest, när inga löv finnes på träden."
Därpå vände han sig till kvinnorna och tillkännagav för dem
Munros tacksamhet på det sätt som han ansåg bäst motsvara
sina åhörarinnors fattningsförmåga. Munros huvud hade åter
sjunkit ned på hans bröst och han var åter ett rov för sin
bittra sorg, då den unge fransmannen kom fram och rörde vid
hans arm. Han såg upp och märkte nu i sin närhet, en lätt,
tätt tillsluten bärstol.
"Jag förstår er min herre", sade Munro. "Ske Guds vilja,
jag böjer mig för den! Cora, mitt barn! Om en av sorg
nedböjd fader kunde hjälpa dig, huru lycklig är du då icke nu!
Kom, mina herrar, vi ha ingenting mera att göra här!"
Heyward hörsammade gärna denna befallning, vilken förde
honom bort från en plats, där han kände att han varje ögon"
blick stod i fara att förlora sin självbehärskning. Men medan
hans följeslagare stego till häst, fann han tillfälle att trycka
Falkögas hand och överenskomma med honom, att de skulle
sammanträffa vid den engelska härens förposter. Därpå kastade
han sig i sadeln, sporrade sin häst och red bort till bärstolen,
från vilken han hörde snyftningar, vilka sade honom, att Alice
hade sin plats i densamma. Munro satt tyst och sluten med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
