Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var skyddad från att komma i omedelbar beröring med jorden,
lämnades en öppning för att anden, så snart det erfordrades,
skulle kunna sätta sig i förbindelse med det jordiska omhöljet.
Det hela var med indianernas sedvanliga omtänksamhet, noga
skyddat för de vilda djurens angrepp. Dessa förberedande
göromål voro nu avslutade, och allas tankar riktades på den
pinsammaste delen av begravningshögtidligheterna.
Chingachgook blev nu i ännu högre grad föremål för allmän
uppmärksamhet. Han hade ännu icke talat, och alla väntade
vid ett så betydelsefullt och viktigt tillfälle, att höra något
tröstande och lärorikt av en så berömd och vis hövding.
Gissande sig till folkets önskan, lyfte krigaren, manligt bekämpande
sina känslor, sitt ansikte, som han under den senaste timmen
haft betäckt med sin kappa, och såg sig omkring med en fast
blick. Hans sammanpressade, uttrycksfulla läppar öppnade
sig och för första gången under den långa högtidligheten
hördes tydligt hans röst.
"Varför sörja mina bröder?" frågade han, i det han med
en allvarlig blick såg på de bistra krigarna, vilka med
nedslagna miner omgåvo honom. "Varför gråta mina döttrar? –
För att en ung krigare har gått till de sälla jaktmarkerna?
– För att en hövding med heder fullbordat sin levnadsbana?
Han var god, han var trogen i uppfyllandet av sin plikt, han
var tapper och oförskräckt. Vem kan förneka det? Manitu
behövde en sådan krigare, den store anden hade bruk för
honom, och därför kallade han honom till sig. Vad angår mig,
en Uncas’ son och far, så är jag som en avbarkad fura invid
ett av blekansiktenas samhällen. Min släkt är borta från havets
kust och från delawarernas berg. Men vem vågar säga, att
hans stams Orm har glömt sin visdom? Jag är ensam ..."
"Nej, nej!" utbrast Falköga, som hittills med ett uttryck
av det innerligaste deltagande hade betraktat Chingachgooks
stränga drag och nu icke längre kunde behålla sin fattning;
"nej, sagamor är ej ensam! Våra gåvor och vår färg äro väl
olika, men Gud har bjudit oss vandra på samma stig med
varandra. Jag har inga släktingar och kan, alldeles som du, säga
att jag tillhör intet folk. Han var din son och till födseln ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
