»Kära Vänner, vi skola snart vara en saga blott. De gamla mamsellernas mått är fyllt.
Systrar, systrar! Vi voro de ensamma på jorden, de tillbakasatta på gästabuden, de tacklöst tjänande i hemmen. Det var hån och kärlekslöshet omkring oss. Vår vandring var tung, och vårt namn blev åtlöjets.
Men Gud har förbarmat sig.
Åt en (*) av oss gav han kraft och snille. Åt en av oss gav han ordets härliga gava. Hon kastade ljus över vårt dunkla öde.»
(*) Fredrika Bremer.
*
»Hon gav sina gåvor till tusen hem. Hon berättade sina sagor för tusentals barn... I hennes hjärta rymdes ingenting av vår bitterhet, ty hon har älskat bort den. Hennes ära har varit som en drottnings. Hon har uppburit tacksamhetens skatt av millioner hjärtan. Hennes ord har vägt tungt i mänsklighetens stora frågor. Hennes namn har ljudit genom nya och gamla världen. Och dock är hon endast en gammal mamsell.
Hon har förklarat vårt dunkla öde.
Välsignelse över hennes namn!»
