Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Variant - Tredje scenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
snäll, det var hon. Det är lustigt, jag har glömt allt
det andra, men flickan, Gud välsigne henne, henne kan
jag se livslevande för mig, när jag vill. Det är det enda
jag kommer ihåg från mina soldatår... det prygel jag
fick och så flickungen. Hon brukade hänga sig om
halsen på en, och så fick man bära henne. Ja, maken
till flicka finns då inte! Sedan lämnade vi henne ifrån
ass, vår kaptens hustru tog upp henne som eget barn.
Hon blev sedan så snäll och bra. Men bland soldaterna,
där saknades hon.
ANJUTKA.
Ack ja, farfar lille, jag minns, hur det var, när pappa
dog. Då var du inte hos oss ännu. Han ropade till sig
Nikita och sade: »förlåt mig, Nikita», sade han... och
så grät han ...
Suckar.
Det var så sorgligt!
MITRITJ.
Ja, måtte väl det!
ANJUTKA.
Farfar, hör du, farfar lille! Nu är det något buller
igen där nere i källaren. Ack, heliga Gudsmoder, vår
Frälsare! De gör något illa åt honom, farfar. De slå
ihjäl honom... Och han är ju så liten! Oj, oj!
Höijer över huvudet på sig och gråter.
MITRITJ
lyssnar.
Ja, de tycks verkligen ha några gemenheter för sig,
fördöme dem! De där kvinnfolken, de äro då ena otäcka
bestar. Inte ha vi karlar något att berömma oss av, det
förstås, men se kvinnfolken...! De där båda, de äro
ju som vilddjur, de sky ingenting.
422
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
