- Project Runeberg -  Moder och styfmoder /
62

(1875) [MARC] Author: Charles Dickens
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

kom Kitty! om jag går att hemta hästen så rider du ju ut med
mig ännu en gång innan du blir en stadig och omöjlig fru.
Bara en enda gång till, den sista!"

Catharina samtyckte ej ogerna, ty hon älskade gossen
innerligt; och nu vid den vigtiga händelsens annalkande kände
hon sig urstånd att utöfva den vanliga makten öfver sina
tankar. Det var tidigt på hösten. Löfven stodo ännu i hela
sommarens rikedom, ehuru här och der lätt skuggade med de
färger, som bebåda deras fallande. Kosorna blommade ännu kring
de små hvddornas dörrar, luften andades vällukt och de ståtliga
höstblommorna nickade drottninglikt åt hvarandra under det
den mogna frukten glänste i solskenet. Den friska vinden, den
blåa himlen, det soliga landskapet bidrogo att höja de ridandes
lifsandar. Aldrig hade Edvard varit så skön, aldrig hade hans
själfulla sinnesyttringar visat sig så fulla af lif och behag.
Catharina kunde ej utan beundran se på hans mörka, strålande
anlete och det smidiga behaget i hans rörelser.

"Jag är hos dig före frukosten i morgon, Kitty," ropade han
gladt, i det han red bort, ledande vid tygeln den häst hon ridit,
"Så snart jag bara blifvit af med Frank. Och var ej orolig för
att jag skall få färdig bröllopssången, om jag så skulle kalla alla
de nio sånggudinnorna till min hjelp."

Hon stannade för att se efter honom, då han red nedåt
vägen på sin glittrande bruna springare, muntert sjungande, och
allt som oftast seende sig om, hviftande ettglädtigt farväl.



Kapitlet XIV.

Den korta höstskymningen hade redan öfvergått till natt.
Mörka moln omtöcknade synkretsen, och fullmånan vadade
genom tjocka skyar, än sammanträngda i oformliga massor, än
splittrade i besynnerliga skepnader. Lady Irwin stod på
balkongen utanför sitt toilett-rum. Trädens tunga skuggor,
stillheten, stundtals bruten genom den tilltagande vindens klagan
och de jagande molnen, allt var i en storartad harmoni med
hennes sinnesstämning. Tyngden på hennes hjerta syntes lättad,
då hon i den allt mer mörknande natten betraktade förebuden
till den storm, som hotade under det skenbara lugnet, och som
hvarje ögonblick var färdig att bryta lös.

Dörren till rummet öppnades men så sakta, att Lady Irwin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:29:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/morstyfmor/0070.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free