Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rabulisterna - III. Magnus Jakob Crusenstolpe. Fortsättning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Hvad vill ni säga? Förklara er.» Crusenstolpe erinrade
honom då om den lefnadsregel, hvilken han några år tidigare
behagat anbefalla honom: »följ icke blindt något parti —
var alltid er själf.»
Om Crusenstolpe så lifligt lagt på hjärtat dessa konungens
ord, berodde det säkert framför allt på hans ärelystnad, hans
egoism. Rådet är ju föröfrigt förträffligt, om man endast
kan följa det. Men stora ’ egenskaper och mycken makt
fordras obestridligen därför. Den är chef som alltid går
sina egna vägar. Men Crusenstolpe blef aldrig mer än en
ensam friskytt på faltet.
Hvad samtiden stämplade såsom opålitlighet, tvetydighet,
kattaktighet, för det hade äfven Crusenstolpe andra
benämningar. Jag fruktar, att han under alla dessa öfverlöpningar
hade framför sig bilden af Talleyrand och tyckte sig likna
honom. Säkert är i hvarje fall, att hans ideal genom lifvet, och icke
endast i skolåren, var diplomaten som genomskådar, blottar
och länkar i det fördolda staternas öden. Skada blott att
diplomaternas värf endast uppfattades af honom såsom
intrigörens.
Crusenstolpe uppfattade sig själf såsom den själfständige,
den skarpsinnige, den sluge, den ledande. Och hans mål var
en hög plats som konungens rådgifvare eller som folktribun.
Två gånger i sitt lif har han trott sig nära att nå detta
mål: den ena gången då han satt vid kungens sida och
hade fritt tillträde hos excellensen. Den andra, då han
såsom politisk martyr satt på Vaxholms fästning. Men ett af
de bittraste ögonblick i hans lif har det säkerligen varit, då
han från Vaxholm återvände till hufvudstaden och väntade
att finna kajen full af människor, som i honom skulle helsa
frihetsmartyren, men blott fann en obetydlig folkhop. Han
var redan glömd*.
Det finnes alltid en disproportion mellan Crusenstolpes
drömmar och verkligheten omkring honom. Det finnes i hans
väsende långt mera ärlighet och naivitet än man skulle
förmoda. Och denna naivitet kastar också i viss mening ett
försonande skimmer öfver hans hållningslöshet; man måste
erkänna att hans känslor i mångt och mycket voro nobla,
om också hans handlingar ofta voro lymmelaktiga. Man
* Se Ridderstads Regnbågen, skildringen af Crusenstolpes återkomst
och p& hvilket drastiskt sätt hans förhoppningar om en ovation gäckades.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
