Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rabulisterna - V. H. B. Palmær
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
yttre i lifvet hade Palmaer intet öga: i institutioner, regeringar
och alla de öfrig» former, i hvilka samhället manifesterar
sin tanke och vilja, upptäckte han endast omotsvarigheten
mot de uppställda krafven.
På grund af denna sin beskaffenhet uppträdde han
alltid oppositionellt och rent af som cyniker. Han började
redan som student, då han en gång på sitt vanliga kvicka och
trygga sätt förlöjligade en disputationsakt och så ordentligt
lyckades reta seniorerna, att han erhöll en varning af
inspektor; en annan gång råkade han illa ut, därför att han
vid någon högtidlighet infunnit sig i hvardagsdräkt. Det
hör nämligen också till porträttet, att han var likgiltig om
sin klädedräkt, däri visande sig som en sann filosof af den
cyniska skolan.
Det gick också Palmaer på hans vandring genom
lifvet på samma sätt som rabulisten, hvilken sökte tjänst i
månen: han fick ingen plats, ty hans själfständighetsknölar
voro så vidunderligt stora, att de snarare borde heta
hal-starrighetsknölar. Professor Rudberg hade upptäckt hans
stora anlag för kemi och välvilligt erbjudit honom att få
arbeta under Berzelius, hvilket var en stor ära och icke
ringa fördel. Palmaer svarade att »om det vore för mer att
sota ned sig hos Berzelius, än i något annat laboratorium
ville han det gärna.» öfver detta nonchalanta sätt att
emottaga ett vackert anbud blef professor Rudberg förargad.
När han sedan uppvaktade Berzelius, sökte denne vinna
honom genom vänlighet; detta gjorde emellertid en motsatt
verkan på Palmaer: han fann honom nedlåtande. Öfverallt
framsticker hans tjurskallighet och oppositionslusta, hans
ytterliga brist på att finna sig i någon form af socialt tvång.
Det fanns endast en societet, i hvilken han gärna umgicks,
nämligen hvad han kallade för den »högsta societeten»:
Shakespeare, Homerus, Sofokles, Horatius, Sterne, Rabelais,
Byron etc., kort och godt de excellencer ined hvilka man
umgås icke »vördnadsfullt» utan »förtroligt». De utgjorde
de enda som han bugade sig för — nämligen då han ville
upptaga en eller annan af deras volymer, som hade sin plats
i ett hörn nere på golfvet af hans alltid anspråkslösa bostad.
Till råga på allt var han ytterligt lat. Han trifdes helst
på sin soffa med en bok i handen. Och det ligger nästan något
rent nyromantiskt öfver hans lättja: det förefaller som vore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
