Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rabulisterna - V. H. B. Palmær
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vid Linköpings gymnasium hade han förgäfves sökt erhålla
och hämnades därför på domkapitlet med Yttersta domen i
Kräk-vinkel. År 1844 blef han lärare vid Sjögesta landibruksskola
i åkerbrukskemi och fortsatte därmed ända till 1847. Samma
år valdes han till riksdagsman för Linköping—Wimmerby,
men valmännen visade sig föga belåtna med sin
förtroendeman och detta med fullt skäl. Ty naturligen tog Palmaer
icke heller riksdagsarbetet på allvar utan uppträdde mest
som rolighetsmakare. Då han nu emellertid kommit till
Stockholm, stannade han där några år, fast han hade svårt
att lifnära sig. Han dog 1854. Då hade han redan länge
varit trött på lifvet. Ett så overksamt lefnadssätt, utgör sin
egen förbannelse. »Mitt lif är ett fortsatt döendet, säger han
redan i en dagboksanteckning från trettiotalet, »Gud, om
han finnes, hjälpe mig.» Och det ligger en förfärande
bitterhet, en hel lifsutveckling gömd i följande korta sentens, som
likaledes finnes bland hans dagboksanteckningar: * Döden
en befriare — först en sentimental fras, sedan en förfärande
sanning, slutligen en ljuf sanning.»
Utom några vackra ungdomspoesier, hvilka dock icke
äro af någon större betydenhet, är allt hvad Palmaer
skrifvit satiriska kåserier. Många af dem äro redan nu mindre
njutbara, ty de behandla samtida ämnen, hvilka delvis icke
längre äro begripliga utan en noggrann kännedom om
tidens historia. Till gengäld finnes det bitar af honom, som
säkerligen komma att lefva lika långe som svensk prosa.
Liksom Sturzen-Becker i tidens journalistik representerar
det lätta, eleganta fransyska kåseriet, växlande i ton efter
ämnet, i angreppet chevalereskt och vanligen af en viss
harmlöshet i skämtet, så är Palmaer en typisk representant
för den tyska kvickheten, sådan den utbildats af
Lichten-berg, Jean Paul och Borne. Det är icke utan, att det hvilar
något tungt och metodiskt öfver hans kvickbeter. Han är
ofta groft personlig i sina utfall och såsom ensidig
känslomänniska skjuter han icke sällan öfver målet och blir
orättvis och bitter, utan att denna indignation bäres och ursäktas
af tillräckligt starkt patos. Själfva formen för hans komik år
förståndskvickheten, sådan den t. ex. typiskt föreligger i Börnes
bekanta yttrande: »när Pythagoras funnit hypotenusan, offrade
han en hekatomb, och sedan den dagen darrar hvaije oxe,
då en ny sanning upptäckes. Liksom.i den Börneska kvick-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
