Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rabulisterna - V. H. B. Palmær
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
riksdagens behandling af 72 § regeringsformen. Denna
demonstration ogillades af Tegnér, och han kritiserade dess
anledning olämpligt nog i ett skoltal, som han samma år
höll i Växjö, därvid han bland annat fällde uttrycket:
»Historiens blad äro inga Aftonblad». Senare på året, då han
i augusti såsom direktör i Svenska Akademien besvarade
Agardhs inträdestal, gjorde han nya utfall mot tidens anda.
»Liksom förut den gamle kungens person, säger Wieselgren
i sin biografi af Hierta, skulle nu äfven Tegnérs
skaldestor-het sättas fram emot Aftonbladets politiska sträfvan och
motverka dess inflytande på publiken. Det var Tegnér som
börjat striden. Aftonbladet kunde ej uraktlåta att upptaga
den.» Redan i referatet öfver akademiens årsfest svarade
Hierta humoristiskt och träffande. Men då Svenska Minerva
tryckte verserna, uppträdde Palmaer med sina fyra Bref till
Svenska Minerva, i hvilka han på ett mycket plumpt och
okynnigt, men kvickt sätt kommenterar den Tegnérska dikten.
Han säger t. ex. om följande verser:
»Ej mäte vi oss med de store döde,
men deras andar äro ej försvunna
p& gyllne stolar sitta de i molnen,
de hviska stundom ned uti vår själ >
5 Det är bekant, att olika folkslag hafva gjort sig olika begrepp om
tillståndet efter döden. Nationerna och deras talemän, skalderna, hafva skapat
ett Eden efter sitt eget beläte, och dit förflyttat alla de sysselsättningar som
på jorden varit dem kära, alla de njutningar som på jorden mest lockat deras
åtrå. Den fornnordiska skalden diktar ett Valhall, där kämparna dricka mjöd
och skifta hugg; den arabiske ett paradis, där de rättrogna betjänas af sköna,
evigt unga flickor; den amerikanske vilden hoppas efter döden en oupphörlig
och oupphörligt lycklig jakt i den store andens parker, där vildt aldrig tryter.
Frågas mig nu, hvar den svenska skaldekonsten år 1834 förlägger de saligas
hemvist — så svarar jag med Tegnér:
’i molnen’
och frågas mig ytterligare, hvad de saliga göra där, så svarar jag med dito:
’På gyllne stolar sitta de —
de h viska.’
Det är tvifvel underkastadt, om svenskarna finna sig belåtna med en slik
salighet På några narrar när, dem fåfängans mara rider, hafva de ingen
åtrå att sitta på gyllene stolar, och att de ej tycka om hviskningar, gissar jag
af det gamla ordspråket: den som hviskar han ljuger.
På detta gycklande sätt fortgår Palmser och apostroferar
därunder äfven Tegnér på följande rättframma sått:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
