Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från romantik till realism - I. Utländska strömningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hela denna kosmopolitiska rörelse, uppbyggd af engelsk
borgerlig litteratur, Rousseauism, Sturm und Drang,* tycktes
redan omkring 1770 hafva tillbakaträngt alla de gamla arterna:
tragedien, odet och den frivola conten. Men i själfva verket
var pseudoklassisiteten ännu icke död. Under revolutionen,
då de bästa intelligenserna voro uteslutande sysselsatta med
politiken och föga intresse fanns öfrigt för litteraturen, sticker
den ännu en gång upp hufvudet. Så i Frankrike och
England, så äfven i Tyskland, hvarest dock motståndet mot
densamma varit häftigast. Men hvad äro väl Goethes
Her-mann und Dorotliea, hans Iphigenia och Achilleis eller
Schil-lers ödestragedier annat än nya antikförsök, hvilka stå i den
skarpaste motsats till de sentimentala romaner och
frihets-glödande tragedier, som båda skrifvit under sina ungdomsår?
Det är också först, sedan en ny riktning gått öfver
Europa, som pseudoklassisiteten för alltid försvinner. Hvad
Lessing börjat, Schiller och Goethe fortsatt, fullbordades af
nyromantiken.
Nyromantiken, hvilken ju först uppträder i Tyskland,
uppbäres af en ny generation, hvilken uppväxt under helt
andra förhållanden än Schiller och Goethe. Ty det är
framförallt i den franska skolan, som dessa båda skalder och
deras samtida förvärfvat sin säkra teknik. Goethe har under
sina barnaår insupit fransk kultur genom målning, teater och
litteratur, och Schillers retorik bär allt för tydligt en fransk
prägel, för att det skulle vara nödvändigt att påvisa dess
ursprung.
Den skara ynglingar däremot, som vid sekelslutet i Jena
omstämde värdena, intresserade sig alls icke för
pseudoklassisiteten. De voro de första tyska ynglingar, som
uppväxt i en verkligt nationell kultur. Tiecks och Schleglarnes
läromästare äro framförallt Herder och Goethe, Schiller och
Jean Paul. Det var i deras fotspår som de studerade antiken
och Shakespeare och de sydländska vitterhetsslagen. De äro
också de första som till fullo uppskattat denna äldre
generation af tyska skalder. Det är August Wilhelm Schlegel,
som tolkar Schiller och Goethe och för första gången
verkligen sätter dem i relief. Det är också han, som, skarpare
• Jag kallar i det följande denna litterära kosmopolitism helt kort för
Bousseauism.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
