Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från romantik till realism - I. Utländska strömningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
än någon före honom, insätter Shakespeare i hans historiska
miljö och öfversätter honom på ett sådant sätt, att han sedan
aldrig upphört att vara äfven en tysk skald.
I mångt och mycket hafva äfven nyromantikerna
fortsatt och fullbordat, bvad deras stora föregångare påbörjat.
Herders verksamhet för förståendet af de olika litteraturerna
och religionerna, kort sagdt för den etnografiska och
historiska uppfattningen af människan, hafva Schleglarne fört
vidare.
I korthet sagdt är därför nyromantiken ett
återupptagande af Sturm und Drangs idéer och en reaktion mot
Schillers och Goethes antikhärmande dikter. Med andra
ord från den rent historiska synpunkt, från hvilken denna
rörelse här betraktas, utgör den en omedelbar fortsättning af
den genom revolutionen hämmade Rousseauismen.
Det kan lätt förefalla, som om nyromantiken vore af
helt annat skaplynne än Rousseauismen. Den senare
rörelsen var revolutionär, den förra reagerade däremot snart
nog mot hela sjuttonhundratalets frihetsidéer, och denna
omständighet blef en af orsakerna till dess kortvariga välde.
Ser man emellertid till djupet af rörelsen, finner man samma
individualism, som utmärkt Rousseauismen och samma begär
att spränga de bestående formerna. Men det finnes också
en skillnad. I Rousseauismen hade det varit känslan, hvilken
rasat och brutit i burens galler för att komma lös och röra
sig fri från alla reglor; i nyromantiken är det däremot
fantasien, som icke längre vill veta af några bojor, utan blifvit
medveten om sin suveränitet. I detta afseende är den senare rörelsen
lika exclusivt ästetisk som pseudoklassisiteten eller Schiller och
Goethes världsuppfattning varit det. I den Fichteska filosofien
år det jaget som skapar icke jaget, d. v. s. hela världen är
intet annat än en spegling, en fantasibild af individens inre.
Och denna subjektiva och konstnärliga uppfattning betonas
ännu starkare af Schelling. Icke minst visar sig denna
frigörelse på formens område. Nyromantiken bryter afgjordt
och till och med själfsvåldigt med de hittills gällande
stil-reglorna, ja ofta mot alla kompositionslagar öfverhufvud.
Den gör det så grundligt, att den hotar att förstöra all form.
I prosan är det t. ex. Sternes och Jean Pauls ledlösa manér,
endast bestående af reflexion och bilder, hvilka godtyckligt
af-lösa hvarandra, som för en viss tid blir det härskande, ödes-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
