Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från romantik till realism - I. Utländska strömningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
individens sträfvanden, aldrig förstör något traditionellt, som
kan bevaras. I filosofien har engelsmannen alltid ryggat
tillbaka för de djärfva metafysiska konstruktionerna och
aldrig stigit högre upp på förklaringarnas skala än som var
nödvändigt för att sammanfatta en serie af detaljer under
en genom empirisk forskning vunnen lag. Den litterära
realismen är likaledes urgammal i engelsk litteratur. Alltid
finner man där ett begär att gå verkligheten så nära in på
lifvet som möjligt, att teckna händelser och karaktärer utan
alla konventionella hänsyn, utan förutfattade systemer, endast
sä lefvande och rikt som möjligt. Man kan spåra dylika
tendenser redan i medeltidens litteratur, och Shakespeare
har i Hamlet fullt medvetet utkastat realismens program,
och han har mästerligt genomfört det på en i öfrigt
öfvervägande romantisk ämnessfär. Efter, de stora politiska
omhvälfningarna blef äfven det realistiska betraktelsesättet
— i motsats till den från antiken ärfda retoriken — det
härskande i engelsk litteratur. Defoe tillämpade detsamma
i Robinson Crusoe och förlänade därigenom denna
äfven-tyrsroman en trovärdighet, som sällan förut uppnåtts i
dikten. Detsamma gäller Swift och hans Gullivers resor.
I grund och botten äro dessa satirer endast en serie af
fesagor. Rabelais har lekt med liknande ämnen, men så
skälmaktigt, att han aldrig narrar oss att tro dem verkliga.
Swift däremot förtäljer sina underbara reseäfventyr med en
vetenskapsmans allvar, med ett så logiskt sammanhang, en
sådan skicklighet i utväljandet af detaljerna, en sådan
förmåga att undandölja det osannolika, att dessa sagor verka
såsom fullt trovärdiga resebeskrifningar. Den borgerliga
romanen och skådespelet, som följde efter dessa mästerverk,
äro också genompyrda af realism. Det är i denna
litteraturströmning, som grunden lägges till den modärna diktens
skildringsmetoder.
Den man, som inleder adertonhundratalets realism, är
Byron. Han hade uppväxt i sjuttonhundratalets idéer. Hans
synkrets är från början bestämd både af Voltaires och
Rous-seaus åskådningssätt. Hvad formen beträffar, är Pope hans
läromästare, och spåren af pseudoklassisitetens stilideal äro
alltid synbara i hans starkt retoriska manér, äfven sedan
romantiken med dess begär efter starkare färgläggning
inverkat på detsamma. De båda första sångerna af Childe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
