Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från romantik till realism - I. Utländska strömningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Harold äro typiska för hans tidigare manér — de äro
abstrakt idealistiska både till innehåll och formgifning. Men
personliga lidanden, skilsmässan från hustrun, hans stigande
missnöje med samhället fördjupade hela hans väsende. Efter
1816 lämnade han England för alltid, och därefter följde en
serie af skrifter, som hvar på sitt sätt äro en utmaning mot
hela samhället och ett förebud om hela den kommande
liberala rörelsen. I Cain går han dogmerna in på lifvet och
skärskådar tviflande bibelinnehållet, något oerhördt på den
heliga alliansens tid. Och i Don Juan afslöjade han hela det
dåvarande samhällets skavanker, dess hyckleri och dess
skenhelighet, dess lumpenhet och kälkborgerliga moral, despotismens och
kyrkans sköna förbund, hela den heliga alliansens lifsinnehåll.
Under sysslandet med dessa oppositionella idéer blef
hela hans uttryckssätt ett annat. (Man jämföre de båda första
sångerna af Childe Harold och Don Juan.) Det blef
djärf-vare och friskare och sökte återgifva lifvets hela mångfald..
Redan i Beppo, närmast ett ystert skämt, skrifvet såsom minne
af några veckors hurtigt karnavalslif i Venedig, framträdde
detta nya skrifsätt. Man kan sedan på olika vägar spåra
hans växande realism. Det framträder i hans orientaliska
berättelser, med deras för tiden ovanliga lokalfärg. Han
åter-gifver det fysiska lidandet med en ytterlig närgångenhet (t. ex.
hungerscenerna efter skeppsbrottet i Don Juan), och han
fördjupar slutligen äfven själsskildringarna. Höjdpunkten af detta
sitt senare manér uppnådde Byron i Don Juan, som just i sin
egendomliga stillöshet och sin personliga infallsstil gifver ett
uttryck för hans försök att nå närmare verkligheten. Det är
betecknande att det i mångt och mycket är öfver Byrons och V.
Hugos skildringar (den senare är direkt inspirerad af honom),
som den samtida tyska ästetiken skapar sina definitioner af det
rysliga, en speciell sida af det fulas ästetik. Och det är icke
heller underligt, att den samtida dogmatiska ästetiken hade
svårt för att klassifisera en sådan dikt som Don Juan. Var
den ett heroiskt epos eller var den ett komiskt eller hvilken
plats skulle man öfver hufvud anvisa densamma? Det är
icke underligt att den icke kunde lösa denna fråga ty den
låter endast historiskt förklara sig: Don Juan är en öfver-
gångsdikt, på en gång romantisk och realistisk.
Byrons genius verkade Öfverallt tändande. Var det också
först och främst det vildt romantiska, det teatraliska, det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
