Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från romantik till realism - I. Utländska strömningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Donna Clara. Hjältinnan gifter sig med en annan man än den,
som älskar henne; älskaren skjuter sig, utan att hon vet därom,
samma dag som hennes bröllop står; på aftonen, då dansen går
i salen, ser hon emellertid älskaren komma emot sig, och han
dansar med henne. Under dansen varseblifver hon så, att det är
en gengångare, som håller henne i sina armar. Allt detta är
äkta spökromantik, berättad i folkvisestil utan spår till ett
småleende. Af liknande art äro de flesta af Heines äldre dikter.
Men snart intränger en helt annan ton i hans diktning.
På ett eller annat sätt bryter han stämningen. Romansen
slutar med en parodisk upplösning. Han hånar sitt eget
kärlekskvittrande. Han afslöjar idealet som en vanlig
hvar-dagsdocka. Med andra ord: verkligheten grinar cyniskt igenom
och kommer därigenom skarpt fram just genom motsatsen
till den alltid känslofulla grundstämningen. Det är för öfrigt
icke nödvändigt att utförligare dröja vid detta förhållande,
ty rent ästetiskt är det ju ofta framhäfdt såsom det mest
karakteristiska för Heines manér, men hvad som bör betonas
är, att det är två tidsåldrar som här mötas och två stilideal
som här kämpa emot hvarandra. Denna blandning af
romantik och verklighet framträder Öfverallt i hans diktning.
Heine utvecklade sig på denna väg till en mästerlig
situationsmålare, som i mångt och mycket är en föregångare
icke blott för sina egna landsmän, utan äfven för
fransmännen. Mycket af den senare impressionismens manér
(Goncourtarnes t. ex.) finnes redan hos Heine. Såsom
erotiker går han verkligheten närmare än någon annan i sin
generation. Baudelaire, i vissa afseenden seklets djupaste
men också fränaste erotiker, stammar i rak linje ned från
honom.
På ett liknande sätt upplöser äfven Hoffmann romantiken
och för den öfver till verkligheten. Hoffmann tillfredsställde
tidens begär efter det hemska och fantastiska. Men hvad
som hos de flesta nyromantici endast varit ett rent yttre
manér utan djupare innebörd, endast teatraliskt arrangerade
spökscener, fick hos Hoffmann en helt annan karaktär,
därigenom att de trationalistiskt förklarades. Hoffmann tecknade
mästerligt alla stämningar af fasa, men han motiverade
dem äfven och visade dem därigenom såsom utslag af
anor-malt själslif. Spökena blifva hallucinationer. Själslifvet
åter-gifves med en skarpsinnig dialektik, som sällan förut. Här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
