Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från romantik till realism - II. Reaktion mot fosforismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gentemot de gamla franska idealen. Dessa tyska idéer
komma till oss öfver två vägar, och det är af vikt för
hela den följande utvecklingen att fasthålla detta. Å ena
sidan strömma de öfver Danmark till Skåne, och under
farden öfver de danska slätterna förlora de sin speciellt
fantastiska och metafysiska karaktär. I denna form träffa de
Tegnér, som af det tyska aldrig upptog mer än som lät
förena sig med en klassisk uppfostran. Med andra ord, Tegnér
är romantiker men icke nyromantiker.
Å andra sidan gingo de tyska idéerna direkt till Uppsala
och där förmäldes de med gammalsvensk mystik och
naturdyrkan och gåfvo uppkomst åt den speciellt svenska formen
af nyromantik, d. ä. fosforismen. Striden mellan gamla och
nya skolan fortgick fram till 1820 och det var under dessa år
som den nya sektens läror spriddes. Före 1820 finner man
icke vidare spår af fosforismen utom i den trängre
Uppsala-kretsen.
Hvad nu resultatet af striden angår, består den först
och främst däri, att pseudoklassisiteten definitivt är slut.
Men det var icke fosforismen, som afgick med segern. Liksom
i moderlandet var dess välde relativt kort. Den befruktade
vetenskapen och litteraturen, men den förvärfvade icke nya
disciplar. Den kulminerar under tjugotalet med Atterbom,
Stagnelius och Almqvist (hvars romantiska saker till större
delen äro skrifna under denna tid). Kring dessa grupperar
sig visserligen en skara författare af mindre betydenhet, nu
nästan glömda (Euphrosyne, Dahlgren o. s. v.), men i själfva
verket dör fosforismen ut i första generationen. Vid slutet
af trettiotalet har den förlorat allt förtroende hos publiken.
Det ideal, som då närmast blef det härskande, var, liksom
i Tyskland, Schillers och Goetbes, det abstrakta
skönhetsidealet. Det är dettä ideal som behärskar tjugo- och
trettiotalets diktning, ja som ända fram till periodens slut utgör
själfva kärnan, kring hvilken alla andra strömningar
gruppera sig.
Hufvudmannen för denna riktning var i Sverige Tegnér.
Ingen hade som han gifvit uttryck åt det nationella, hvilket
rörde sig i tiden, och liksom Byron upptagit kampen mot
den heliga alliansen, hade han kämpat mot fosforismens
obskurantism. Det var också han som med sina ord gjorde
slut på striden. Efter utgifvandet af Frithiofs saga var han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
