Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från romantik till realism - II. Reaktion mot fosforismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
konstnär och icke heller Dalin var mannen att representera
ett helt lands litteratur. Med Gustaf III fick vitterheten
visserligen ett friskare lif, men det var icke en litteratur,
som var framsprungen ur nationens hjärta, tvärtom var den
alltjämt baserad på utländska mönster och trots en viss
mångfald tom och enformig. Fosforisterna, som kommo
efter, förmådde icke åstadkomma något bättre. De gjorde
visserligen slut på alexandrinens välde, men insatte i stället
en mångfald andra versformer lånade från olika länder, utan
att betänka, »att versslaget så mycket det än synes vara en
arbiträr utsida, har sin i språkets, i ämnets, i nationens
individuella utbildning grundade nödvändighet.»
Obestridligen var det en sårbar punkt, mot hvilken
Runeberg riktade sina pilar, om man betänker, huru hela den sista
skaldegenerationen, genomträngd af göticism, skräflat om det
nationella. Angreppet var från polemisk synpunkt väl riktadt.
Men såg man djupare, låg det något orättvist i Runebergs
framställning, ty romantiken hade dock redan i underbar
mångfald framlockat några af de djupaste dragen i det stora
och underbara sagolandets och dess befolknings väsende.
Ursäkten ligger i Runebergs ungdom och i de tankar han
själf bar på, och för hvilka han behöfde luft och plats.
I viss mån var det fosforisternas angrepp på den franskt
klassiska litteratur, som härskade, då de började sitt fälttåg,
som Runeberg förde vidare. Men han stannade icke därvid.
I artikeln En blick på Sveriges nu gällande litteratur, som år
ett helt program, om man läser både hvad som står på och
emellan raderna, framförde han ännu en gång deras
synpunkter; men samtidigt angrep han dem själfva ungefär på
samma sätt som Tegnér i jubelfesttalet.
Böijan af sistnämnda uppsats utgöres nämligen af ett
citat ur Polyfem, själfva fosforisternas hufvudangrepp på den
franskt klassiska bildningen i Sverige. Och därefter följer
en liknande holmgång mot fosforisterna själfva. Icke heller
de hafva lyckats åstadkomma en verklig poesi. Slutligen
riktar Runeberg sitt angrepp äfven mot den samtida
litteraturen, i det han uppkastar frågan: på hvad punkt står Sveriges
poesi nu, och år den i någon mån naturligare och följaktligen
mera betryggad till sin varaktighet än den var före den
åste-tiska revolutionen? »Den kan icke ens jämföras med den
föregående perioden i yttre rikedom, utan att i intensivt af-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
