Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - C. J. L. Almqvist - II. Nyromantikern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bakom händelserna i dramat ligger en familjehistoria, hvilken under
dess gäng småningom uppklarnas. Den Falkenbergska familjens stamfader
hade nämligen för en neslig flykt från Kristi graf dragit öfver släkten det
ödet, att en af dess medlemmar alltid skulle vara vansinnig och dö af fasa,
samt att den slutligen skulle gå under genom en messalliance. Excellensen
Falkenberg trodde sig hafva begått denna messalliance, när han gifte sig med
en ofrälse. För att undgå spådomen hade han därför skiljt sig från sin första
hustru och gift om sig med en adelsdam. Detta äktenskap hade emellertid
blifvit olyckligt. Falkenbergs första hustru är Henrikas moder; efter
skilsmässan har hon blifvit gift med doktor Libius, och denne tror sig vara
Henrikas fader; hon är emellertid i själfva verket dotter till excellensen.
Falkenberg har i sitt senare äktenskap tvenne söner, Wilhelm och Rudman, hvilka
således äro halfsyskon till Henrika. Båda älska henne. Hon afskyr Rudman,
men hängifver sig åt Wilhelm; det är också han som kallar henne Amorina.
Rudman sänder ett bref till henne, som uppsnappas af Wilhelm, och då denne
anser henne otrogen, skjuter han sig. Rudman tror först, att brodern blifvit
mördad, ty han har själf vidtalat Johannes att nedstöta brodern. Då han
dessutom genom en syn får veta, att det icke var Falkenbergs äktenskap med
Henrikas moder, utan Wilhelms och Henrikas, de båda halfsyskonens,
förbindelse, som utgjorde den ödesdigra messalliancen, blir han vansinnig. Samma
öde träffar Henrika, då hennes och Wilhelms son bortföres af en örn.
Rudman kastar sig i sjön med Henrika och båda drunkna. Johannes, som är en
son till Henrikas moster, dödar sig med Lotta i en grop, som han gräft och
fyllt med förföljande bönders blod. Därmed är det slut med hela släkten.
Sådana äro hufvudbändelserna i detta underliga drama.
Den fatalism, som där uppenbarar sig, verkar alls icke
patetisk, utan närmast som ett tillfälligheternas
osammanhän-gande spel. Bakom denna misslyckade ödestragik skymta
vi emellertid en rent naturalistisk förklaring af händelserna.
I själfva verket är det alls icke den gamla straffdomen
öfver stamfadern, som drifver hans ättlingar i döden,
utan deras egen natur. Det år naturnödvändigheten,
determinismen, som härskar i detta drama, eller, såsom
Almqvist låter en af personerna uttrycka det,
predesti-nationen. Vissa af de uppträdande karaktärerna äro från
böijan bestämda till ett dygdigt och ädelt lefverne, andra
däremot lika oundvikligt till mörker och brott. Grefve
Wilhelm och Henrika vandra sin väg fram utan tvekan,
endast följande sin instinkt och rena känsla, och att de
slutligen gå under, beror endast på yttre tillfälligheter. Johannes
och Rudman däremot äro oharmoniska väsenden, hvilka gå
under genom en rent inre förstörelseprocess, som dock endast
är antydd. Mellan dessa båda grupper finnes ytterligare en
skara bifigurer, hvilka röra sig emellan dessa båda poler.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
