Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - C. J. L. Almqvist - II. Nyromantikern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skarpast framträder den tanke, som föresväfvat
Almqvist, i hans framställning af Johannes öde. Man ser
tydligt, att det i själfva verket är samma begrepp, hvilket
positivismen och naturalismen längre fram i århundradet
skulle kalla ärftligheten, som han åsyftar. Johannes fader
hade nämligen önskat en son af krigiska egenskaper. För att
erhålla en sådan, berättade han — skildringens oskicklighet
bör icke för oss bortskymma den verkliga innebörden —
för modern under hennes hafvandeskap blodiga händelser,
låt henne åse slakt af djur, och strax före nedkomsten gaf
han henne varmt blod att dricka. Den stackars Johannes
blifver visserligen ingen hjälte, men irrar kring med en
outsläcklig törst efter blod. Förledd af denna drift, nedsticker
han sin egen moder och broder och ströfvar sedan fredlös
kring i skogarne, kämpande mot sitt begär, men alltid
dukande under för detsamma. Johannes år med andra ord
en föregångare till den ärftligt belastade mördaretyp som t.
ex. Zola skildrat i Bete humaine.
Naturalismen erkände emellertid i sina analyser af
dylika naturer, att det i vissa fall finnes en hjälp mot deras
ärftliga anlag. Förbättrade samhällsförhållanden och lämplig
uppfostran kunna i vissa fall bekämpa individens dåliga
böjelser. Almqvists uppfattning af problemet är däremot ännu
halft vidskeplig. Mot Johannes mordlust finnes ingen hjälp,
han år som dr Libius säger, obotlig, predestinerad. Hvarken
moralen eller religionen förmår något mot hans natur.
Amorina innehåller för öfrigt i kaotisk förvirring nästan
alla de problem, med hvilka Almqvist sedan sysslat. Wilhelm
och Henrika äro Törnrosvarelser och framställa redan det
kärleksideal, hvilket sedan alltid skulle föresväfva honom.
De vandra fram, endast förenade genom sin kärlek, men
icke genom någon vigsel. Statskyrkan får sina slängar
i dr Libius’ person. Samhällssatiren är redan skärande
skarp. Det är här, som de så ofta citerade orden
förekomma:
»Kors hvarför nyttjar du skursand? Tag några af de
där granna orden. De göra ju människorna så rena —
de måtte väl då kunna göra ett byttlock rent?»
Det är icke underligt att Amorina alltid förblef Almqvists
älsklingsskrift. Det var i den som han först fått uttala, om
ock i dunkel form, hvad som djupast rörde sig i hans inre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
