Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
–––— — I forrzer <jar.5ar
d*t *kJca :♦!•»*>* krir.z min
cct åran «rÅr vi.i nr*-! krar ^ar
och rir.kar L«^n»i* ka’lar atiz_______________
En tn>r»n diok» »i*-Lar
zcln öc.h.«?C mina m:r.rj?c :«er: tit L £T-
Xir irVec Irran sviker.
har ja/ ka^ke ett rjarr.n till trö*5t 5,’r dec —
Han var fodd år 1801 i Uleåborg. Fadern var sjökapten,
en lefnadsfrisk och intelligent man, bildad öfver sin
samhällsställning och särskildt icke utan intresse for poesi. Det finnes
drag i Runebergs karaktär, som erinra oss om faderns stånd
och lynne. Han ägde sjöfolkets barska själfständighet och
likgiltighet for yttre prål. en redelig öppenhet och ett manligt
begär att utan omsvep säga sin mening, hvilket kommer så
förträffligt fram i åtskilliga af hans bevarade repliker.* Liksom
fadern var han en afgjord friluftsmänniska. hvilken redan som
barn lefde i ett förtroligt förhållande till nataren. Och
sådan forblef han alltid. Han älskade att ströfva omkring i
skog och mark med bössan på axeln eller somrame igenom
idka fiske. Han fördjupade sig i landskapen, studerade
människorna. och mer än vid både landskap och människor
tyckes han hafva varit fast vid djuren. Förunderliga äro
stundom de historier, som Strömborg har att förmäla om
denna sida af hans väsende. Han hade tämjt en grönsiska.
som hade bo i närheten af hans gård. så att han endast
behöfde hvissla, for att hon skulle komma flygande och slå sig ned
på hans axel. där han satt och metade ute på Tall träsket
Erinrar denna berättelse icke om den gamla sagan om Odin
och hans korpar? Kom man så fram till gården, kunde
man få se en kråka, som lekte med en katt. och icke nog
därmed: den hade själf tillägnat sig lekkamratens
egendomliga fasoner. Under de långa år han låg fjättrad vid sängen
hade han slutit vänskap med en mus, hvilken bodde i hans
rum, eller, hvad som låter ännu egendomligare, med en fluga,
så att han blott behöfde vifta med handen, for att denna
framkom och förtärde sin bestämda portion gröt och socker.
Allmogen har ett särskildt uttryck for att beteckna dylika
egenskaper hos en människa: den säger, att hon har hand
med djuren», och den döljer under dessa obestämda ord
* T. et ha:.? k-.rta. rcer. karaktariftik af var.r.^i: Sr.ellniaa:
»Sn-^rr-ar. a’.>M i m-er. ar : rt; ai-st — a:: har. a”:i-i huiserv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
