Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Här i andra diktsamlingen finna vi en hel serie dylika
typer skildrade: Tjänsteflickan, Bondgossen, Jägaregossen etc.,
hvilka utgöra förstlingarne af dessa genremålningar, som ett
decennium senare skalle blifva så vanliga i den svenska
litteraturen.
Det är med denna andra diktsamling, som Runebergs
lyriska alstring kulminerar. Dikterna i den tredje samlingen
(1843) äro icke många, särskildt om man frånräknar de,
hvilka sedan upptagits i Fänrik Ståls sägner, och de äro
icke heller synnerligen egendomliga utom Legenderna, i hvilka
liksom i Trädgårdsmästarens bref, Runebergs religiösa
uppfattning afspeglar sig. Mellan första och andra samlingens
dikter år steget synnerligen stort och säkerligen år det studiet
af Goethe, som här fullkomnat, hvad de serviska sångerna
påböijat Det finnes just i andra samlingen några stycken,
i hvilka ofta redan titlarne och ännu mera själfva
berättelse-sättet, trots all själfständighet, osökt fora tankarna på Goethe.
Sådana dikter äro: Akta, då är guden nära, Serenaden, Huem
styrde hit din våg. Eller är icke Goethetonen fullt märkbar
hvad innehållet och formen angår i Likhet:
Har många vågor bo på fjärden,
har många tankar i mitt hjärta?
De tyckas fly — och dröja kvar dock,
de tyckas dö — och födas åter,
så skilda, och ändå så lika,
så många och ändå desamma! —
Ur samma sjö, af samma vindar
de höjas alla,
ur samma bröst de höjas alla
af samma kärlek.
Det är en rent panteistisk uppfattning, som får sitt
uttryck i denna dikt, och med olympisk ro iakttager skalden,
huru tankar och känslor flyta upp och sjunka undan i
hans själ liksom Goethe.
Äfven själfva uppfattningen af kärleken har i dessa dikter
fått en långt mera storartad prägel än i de tidigare dikterna.
Allt det småaktigt söta, det rättframt sensuella, räknandet
och detaljerandet af kyssarna försvinner inför känslan af en
stor och mäktig, hela individen omfattande passion. Redan
i tidigare dikter — t. ex. i verserna Till Frigga — framträdde
detta. Men rent monumentalt får den sitt uttryck i Hvem
styrde hit din våg, eller Den enda stunden:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
