Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Ludvig Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
efter den andre, i hela Skandinavien hälsade med en
såll-spord förtjusning. Den första samlingen utkom 1848, den
andra 1860, och intresset för den senare, fast kanske som
helhet svagare, var om möjligt större: man bokstafligen slogs
om exemplaren i Helsingfors* boklådor, och tryckpressarne
voro i flitig rörelse for att framskaffa upplaga efter upplaga.
Den första af Fänrikarne lår hafva varit Otto von Fieandt,
en äkta typ af den finska trögheten, en Sven Dufva i något
högre plan. Först längre fram såsom en af de sista bland
första samlingens dikter tillkom Fänrik Stål själf — till en
viss grad tecknad öfver en historisk personlighet, ett minne
som så mycket annat af Runebergs bästa saker från
Saari-järvitiden. I denna person, som själf deltagit i striderna,
hvars hjärta ännu i ålderns höst värmdes af dess minnen
och som med stilla hänförelse, men utan allt prål, på enkelt
och rättframt krigaresätt berättade, hvad han sett och
upp-lefvat, hade Runeberg funnit en utmärkt motivering för
sägnernas uppkomst och en naturlig förklaring för deras
begränsning.
Ty naturligen bör man icke hår söka krigets verkliga
historia. En fältherre, en statsman skulle uppfattat det på
helt annat sätt och haft föga berömmande att säga om det.
Han skulle kallat det ett planlöst krig, uselt ledt och där
generalerna mera utmärkte sig söm djärfva och modiga
parti-gängare än som klokt beräknande fältherrar. Karl Johan
uttryckte sig ungefär i dylika ordalag, då han kom till
Sverige och Adlercreutz och de öfriga generalerna sökte få
till stånd ett nytt krig mot Ryssland i stället för fälttåget
mot Norge. »Det där guerillakriget», yttrade han föraktfullt,
tänkande på huru mycket blod som spillts och huru litet
som uträttats.
Dessa synpunkter voro lyckligtvis icke Runebergs. Han
såg på kriget med folkets ögon, såg de tappra
hjältebragderna och fann meningen däri: ett folk som kämpade och
blödde för fosterlandet. Och så tog han fram det ena efter
det andra af dessa minnen, hvilka nästan alltid anknöto sig
till en eller annan person; när serien var fulltalig, hade
Runeberg tecknat typer af alla samhällsklasser, frän konungen
och landshöfdingen alla grader af befälet igenom ned till
menige man i ledet, bonden, kvinnorna, den kommande
generationen (soldatgossen), veteranerna (Fänrikens marknads-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
