Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lyriken - II. Studentpoesi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att jag blott riktigt lefde under min Uppsalatid. Jag älskade
studenterna ocb studenterna älskade mig. Jag var student
till kropp ocb själ. Universitetet var min värld,
student-kären min familj.»
I böijan af fyrtiotalet, isynnerhet vackra vår- ocb
sommaraftnar, samlades studentkfiren ofta borta kring Gustaf
Vasas byst. Uppe pä piedestalen stod en smärt yngling med
stora, på en gång oroliga ocb själfsäkra ögon, en något
sensuell näsa och fylliga, röda läppar. Det var just skalden Johan
Nybom. Med en skådespelares hela säkerhet, med en mjuk,
välljudande och stark stämma böljade han att deklamera:
Jag stod p& Niagaras öde strand
förtärd af mina känslors vilda brand,
min inre värld mig tycktes änd& vara
ett ännu mera otämjdt Niagara.
Och han skildrade vidare, allteftersom versen strömmade
fram, huru han förlorat sin barndomstro, huru han älskat, men
blifvit öfvergifven. Han blottade hela sitt sönderslitna inre.
Satan och hela hans anhang skrattar åt hans kval, och
han slutar:
Hur rysligt skön den stunden skulle vara,
då Niagara uppslök Niagara!
Det år just icke underligt, att skaran där nedanför
tjusades af hans ord. Ty först och främst fanns dår en
underbar musik i hans vers. Och hvad han målade var
just skalden, sådan som tiden föreställde sig honom:
dåmo-nisk, söndersliten. Nybom var en annan Byronl
Ännu mera omedelbart fängslande år välljudet i denna
strof:
När i katedralen i stolta Granada
det mäktiga tolfslag i rymderna dör
och natten går upp på Sierra Nevada
och floder af månljus i dälderna strör.
Numera kan man emellertid icke läsa många rader i
hans dikter, ty bak all denna diktionens prakt, bak det säkra
musikaliska anslaget finnes intet innehåll. Det är: ord, ord,
ord. Efter att hafva målat all denna rysliga förtviflan i
Niagara, hvilken han själf icke upplefvat, sjunger han några
strofer längre ned: jag är försonad... vi träffas aldrig mera
vid Niagara. Det hela var endast ett deklamationsnummer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
