Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lyriken - III. Bernhard Elis Malmström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin död var en ifrig och intelligent anhängare, och för
studenttågen, som Malmström, alltid på ett sällsynt formfulländadt
sått, strängade sin lyra. Bland hans dikter under senare år,
hvilka ingalunda äro många, förtjäna särskildt att framhållas
hans Resebilder, minnen från en resa, som han åren 1846—
1847 med offentligt understöd företog i Södern.
Det var således egentligen endast några ungdomsår, som
Malmström tillhörde poesien. Någon nyskapare är han icke
heller. Tvärtom är hans betydelse den, att han för de gamla
skolornas traditioner fram till en ny generation. Ty om det
finnes någon af denna tids skalder, som är fosforist, så är
det visserligen fosforisthataren Malmström. Dess
metafysiska och litet töckniga åskådningssätt går alltid igen hos
honom, paradt med ett begär efter en rent antik klarhet i
formen. Denna dubbelhet framträder tydligt t. ex. i hans
bekanta poem: Hvi suckar det sd tungt uti skogen. Hvad
motivet angår erinrar denna dikt osökt om Geijers Kolargossen,
men man kan knappast säga, att den vinner på att
sammanhållas med den. Geijers dikt år ett mästerverk, i hvilket det
förunderligt väl har lyckats skalden att med de enklaste medel
frammana för oss allt det dunkla och mystiska, som det
nordsvenska landskapet uppväcker i människosinnet. Denna
stämning framtrollar visserligen äfven Malmström, men i
hans dikt år den redan något för teatralisk, icke så
omedelbar som i Geijers:
Och liten pilt han sitter en kulen höstekväll
och leker tyst innnder gula linden;
han ser, hur ljusen brinna uti Gud Faders tjäll,
och hör, hur löfven prassla under vinden.
Men huru länge pilten i sina drömmar satt,
allt mörkare blef lunden uti septembematt.
Då suckar det så tungt uti skogen.
Redan i denna refräng: Då suckar det så tungt uti
skogen är det öfvernaturliga något för starkt betonadt.
Hos Geijer var vidare hela denna stämning ypperligt
motiverad. Skogen lefde och var befolkad med underliga, trolska
väsenden, men förklaringen till allt detta spökeri framträdde
också tydligt i rädslan hos den lille gossen, hvilken är ensam,
fjärran från fader och moder ute på heden. Icke så hos
Malmström. Hans förklaring är alltför sökt och onaturlig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
