Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lyriken - IV. Wilhelm von Braun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Var sångsättet nytt i den svenska litteraturen, så var
också sångarens väg till den svenska parnassen tämligen
afvikande från den vanliga. Det var icke någon
Uppsala-magister, som denna gången fattat Apollos fjäder — det
var endast en stjufson till Apollo, för att begagna Brauns
eget uttryck, en löjtnant.
Wilhelm von Braun hade emellertid närmast i kraft af
familjetraditioner eller familjeslentrian blifvit krigare. Han
var född 1813, och redan femtonårig sändes han enligt tidens
sed till Karlberg. Här påträffade han ett helt rimmareband:
Ridderstad, Albano-Adlersparre m. fl., och snart hade äfven
Braun påbörjat sitt versmakeri och lämnade
krigareakademien med ett stadgadt rykte som en glad poet. Det är icke
svårt att förstå, huru Braun, som hade att tillfredställa de
unga martissönernas smak, i sina vers hufvudsakligen kom
att besjunga »vinet och kärleken». 1834 utexaminerades han
såsom löjtnant, men var snart hjärtans trött på yrket, som
alls icke passade för hans natur. Den stränga disciplinen
och den eviga rekrytexercisen kunde icke tillfredställa honom,
och hans frispråkighet misshagade de öfverordnade; alltnog,
långt innan han 1846 definitivt tog afsked från krigstjänsten,
hade han på olika sätt sökt komma ifrån eller förkorta de
besvärliga mötena. Så t. ex. hade han vid något tillfälle
erhållit tjänstledighet i sin egenskap af extra ordinarie
kanslist i bondeståndet, en tjänst, hvilken han någon glad
toddy-afton lyckats utverka af farbröderna, just i syfte att undvika
en gnatig öfverste och ett tråkigt möte.
Efter afskedet var han uteslutande hänvisad att lefva
af sin penna. Han tvingades också till en ej obetydlig
produktion. Mellan åren 1837 och till 1860, då han dog, utgaf
han hvarje år ett dubbelhäfte eller en kalender, och han
lifnärde sig af detta författarskap.
Braun var en vänsäll natur och glad icke blott i sina
dikter utan äfven i sitt lif — åtminstone under sina tidigare
år. I, kretsen af fästande Stockholmsförfattare fick han ej
gärna saknas utan var i sällskap med Crusenstolpe (de
båda så olika männen tyckas hafva ömsesidigt uppskattat
hvarandra), Palmaer, Blanche m. fl. den oförbrånnelige
skämtaren. Någon vattendrickare var han vid dylika till-
fällen icke; spriten spelade en stor roll i hans lif liksom i
hans dikter. Emellertid var Braun nog klok att icke hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
