Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lyriken - V. Carl Vilhelm August Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
innehåll, och han tegnériserar åfven flitigt. Dock hyllade
han icke mästarens politiska åsikter. Han år visserligen
icke precis Aflonbladist, men liberalismen hade fått makt
med honom såväl som med tidens öfriga ungdomar.
Dessutom hade han tagit intryck af Ungtysklands kosmopolitiska
frisinne. Hoffmann v. Fallersleben och särskildt Georg
Her-weghs frihetssånger hade helt tjusat honom. (Han
öfver-satte ett urval af deras dikter 1844.) Dessa liberala åsikter
fingo nu ett uttryck i de första dikter, med hvilka han
offentligen framträdde i Lund och i hvilka han prisade
två af bondeståndets mest framskjutne liberala
representanter. 1839 skref han nämligen en dikt Vid folkvännen
Anders Danielssons graf, och 1840 framträdde han vid en
studentsoiré med en Helsningssdng till folkrepresentanten Hans
Jansson. I den senare vågade han angripa ingen mindre
än Tegnér, om hvilken det i dikten heter:
Med nacken böjd för maktens lumpna fana
den mannen g&r ej mer flin egen bana,
han tappat bort sig själf, hans snille har
den höga Bceptem icke mera kvar
Man tänke sig angripa Tegnér inför en studentskara i
Lund år 18401 Det blef ett förfärligt spektakel, som sent
slutade, och som »utöfvade ett icke ringa inflytande på
Strandbergs akademiska lif», säsom Ljunggren nägot gåtfullt
uttrycker saken. Enligt en annan af hans biografer, skulle
han icke längre varit välsedd af professorerna, utan nödgats
öfvergifva sina tankar på graden. Huru dårmed förhåller
sig, må stå öppet, säkert år att han 1847, då han lämnade
lärdomsstaden, endast aflade kansliexamen.
Hans första diktsamling utkom 1845: Sånger i pansar;
den följdes 1848 af Vilda Rosor. I dessa båda små häften
finner man det värdefullaste och mest karaktäristiska af
hans lyrik under denna hans första period.
Man behöfver egentligen endast kasta en blick på
Strandbergs porträtt med de ädla men något spetsiga dragen och de
närsynta ögonen för att se, att det icke är bilden af en
barrikadman, utan af en kammarlård, som finner sina bästa tankar
mellan böckernas blad. Innehållet i hans dikter jäfvar icke
denna iakttagelse. Strandberg hör till de skalder, som med
lätthet knyta tanke vid tanke och virtuosmåssigt fläta dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
