Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lyriken - VI. Oskar Patrik Sturzen-Becker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och hade han icke alltid ansträngt sig för att göra dem
tillgängliga för så många som möjligt genom att framställa
dem på det mest kvicka, lättfattliga och lekande sätt han
kunnat. Och likvisst betraktades han egentligen endast som
en slags bättre klown. Ingen tog honom riktigt på allvar.
Naturligt nog: det fanns för litet af det yttre allvaret, af den
prästerliga högtidlighet, som hans puritanska landsmän vänta
sig af en ordets förkunnare.
Det var nu icke heller i Sverige som Orvar Odd lärt
sig konsten att kåsera: han hade inhämtat den hos
fransmännen, hos hvilka den är urgammal. Kåseriet fanns i
Frankrike tidigt som litterär art, men nu på trettiotalet hade det
delvis fått nyhetens behag, i det att det uppträdde som
följetong i de stora tidningarna, hvilka vid denna tid uppsattes.
Såsom dylika följetonister glänste Jules Janin, för öfrigt en
storpratare utan större litterärt vårde, och m:me Girardin,
hvars kåserier ännu i våra dagar kunna vara roliga att läsa
för den trogna tidsstämning som där slår en till mötes.
Sturzen-Becker har lärt af dessa såväl som af Heine. Han
ägde de franska följetonisternas lätthet att på ett elegant sätt
tala om allt möjligt. Det kan emellertid icke nekas, att man
stundom märker för mycket de utländska förebilderna i hans
egna följetonger. Han tänker alltför ofla på franska. Men
i hans bästa bitar är hans prosa synnerligen fin, rik och
skiftande, träffsäker i karaktäristiken och full af behagfull
uppsluppenhet. Han år helt enkelt återupplifvaren af ett
skrifsätt, som i Sverige egentligen icke varit idkadt sedan
Gustaf UI:s dagar.
Att för öfrigt närmare redogöra för de ämnen, om hvilka
han skrifvit, är hart när ogörligt. Ty med den äkta
journalistens oförskräckthet väjer han icke tillbaka för något; den
ena gången skrifver han potatisens historia, den andra
tecknar han med några raska penndrag den tid, då gasen icke
fanns, en tredje gång finna vi honom sysselsatt att med
mycken kvickhet och fantasi utreda benmjölsfabrikationens
betydelse för den moderna nivelleringen. (Märk att det sista
ordet var ett af tidens slagord och ämnet således fullt aktuellt,
hvilket det däremot icke nu mera är.) Redan i det urval, som
man utgifvit efter hans död, finnes litet af hvaije och kanske
åtskilligt som i våra dagar icke är alltför intressant.
Klart är emellertid, att skall icke hela kåseriet urarta
IG. — Mortensen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
